Category Archives: lärande
roligt att lära – del 1
Ja, jag tycker det går bättre att lära mig saker när det är roligt.
Du kan se det i klippet som finns här under. I morgon tänker jag utveckla resonemanget, men tills dess får du nöja dig med lite krumbukter på och i vatten.
Det här var ett rekordkort inlägg i #blogg100 – närmare bestämt det femte.
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Sol och Siffror
Ojojoj. Idag sken solen och Blixten åkte fram för en skogstur. Geggigt och lerigt var det och ganska långsamt gick det. Vi passerade ett hygge som doftade av fällda granar längs grusvägen. Passade på att andas in extra djupt och stoppa in i må-bra-luckan. Vi kunde inte låta bli att göra ett stopp i en glänta, slå oss ner på en sten och vända näsorna mot solen en stund. Insåg att det hade varit listigt att ta med termos, kåsa och äggmackor, men det får bli nästa gång. Njuter av att ha skogen runt knuten och havet ett stenkast bort. I tillägg får jag nog vara tacksam över att jag är gift med en man som tycker att jag är snyggare med ler-prickar i ansikte än utan och med ullunderställ på kroppen. Bilden med stjärnan är gjord i appen Visual Poetry som jag gillade att leka med.
En stund på eftermiddagen ägnade jag åt matte i form av procent tillsammans med en blivande student som behövde en liten puff på vägen mot ett E i slutbetyg i juni. Vi räknade höjningar och sänkningar, delar av hela och förändringsfaktorer. Jag tycker att det är löjligt roligt, både att bli tillfrågad, och att få prata matte ett par timmar. Jag hittade några riktigt bra genomgångar på youtube som min ”elev” kan använda sig av i veckan. Ett tack till Mikael Bondestam, Linnea Pedagog och Petter Berglin som finns med i den korta lista jag skapade just för henne och för det här tillfället. Det finns massor av resurser att hitta om man tar sig tid att leta och vet vad man vill ha. Det är imponerande hur generösa lärare är och vad de delar med sig av.
Sharing is caring.
Att hänga i luften är också att hänga
Har just avslutat ett online-möte med människor på skilda platser på jorden. Sandra i Malmö, Patrik & Lisbeth i Göteborg, Thomas i London, Les i Seattle och undertecknad i Åkersberga möttes för att genomföra ett utbildningspass i konsten att utbilda kollegahandledare. När expertisen finns på andra sidan Atlanten behövde vi hitta sätt att träffas som fungerade.
Den första träffen skedde innan vi möttes på riktigt i London under tre dagar. Då använde vi Lync, som fungerade klockrent. Till vår skara fick vi ytterligare en medlem som inte har tillgång till Lync och vi övergick då till Hangout som fungerade lika klockrent.
Vi ser och hör varandra och kan dessutom dela skrivbord och skriva ner frågor och svar i chatten som finns bredvid. Frågeställningar postas i eventen/bokningarna och kan förberedas av alla.
I början var det lite trevande – låt det vara osagt om det berodde på avstånd eller språket, men det har vi kommit över nu. Det blir inte riktigt precis som att ses IRL, but pretty darn close. Det blir tillräckligt bra, och en fantastisk möjlighet att ses och lära av varandra som vi inte skulle haft om vi inte använt tekniken som hjälpmedel. Tidsskillnad är ju också spännande att ta hänsyn till med tre olika tider att förhålla oss till. Hittills har vi löst det och jag tror vi grejar resterande tillfällen också.
Jag gillar ju som bekant att fika och vi har en liten utmaning i hur vi ska få till just det nästa gång vi ses, som råkar vara på kvällen den 4 mars aka fettisdagen. Om någon har tips så tas de tacksamt emot :).
Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?
Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.
Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.
Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.
Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.
Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?
I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.
#ateabett2014
Länkar nedan till Ateas Landslagsblogg som innehåller en sammanfattning av innehållet i vår BETT-resa.
Skrivet av undertecknad och kollegorna på Atea Skola.
http://blogg.atea.se/post/ateabett2014.aspx
Läslördag
När kroppen är virusangripen lockar skridskoisarna förgäves. Ägnar mig åt att läsa under en filt i soffan istället, med en tekopp i högsta hugg. Hoppar mellan ”Delat ledarskap” inför rektorsinternat och ”The Talent Code” som syrran (som är rektor för montessoriskolan Lyse i Oslo) tipsat om. Det kunde vara värre med andra ord, och jag är glad för att jag klarade mig förbi Londonveckan innan jag däckade. Mer om London kommer nog i ett annat inlägg.
Ser fram emot rektorsinternatet som helt plötsligt har öppnat upp för samarbete mellan kollegor, precis som det borde ha varit under alla tre åren. Jag är glad över att få jobba med kloka, trevliga och roliga Sara och Pernilla som inte bangar för delade dokument i molnet, chattar och/eller onlinemöten. Och när tekniken trasslar kör vi ett helt vanligt telefonmöte.
”Flexibilitet är början till kaos” var det någon som sa till mig, med glimten i ögat, för länge sedan. I så fall tar vi både flexibilitet och kaos till en högre nivå i vår basgrupp. Med ett gapskratt dessutom.
Två flugor på smällen i London
Om någon vecka kliver mina kollegor Patrik, Lisbeth, Sandra och jag ombord på planen som tar oss till London. Vi passar på att göra en kombo av att ta med oss nästan 300 gäster på en resa i samband med BETT-mässan och att bli ännu bättre på att utbilda kollegahandledare.
Vi kommer att få ha Les Foltos för oss själva i tre dagar där kollaboration, handledning och IKT kommer att vara i fokus. I höstas gick det att lägga vantarna på Foltos rykande färska bok ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” och jag fick frågan om den var läsvärd. Nu när jag läst den och den ser sådär hälsosamt tummad och märkt med små klisterlappar och klotter kan jag svara att den definitivt är det.
Inte minst för skolledare som planerar och organiserar för kompetensutveckling av lärarna i skolan. För att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt av att satsa på kompetensutveckling menar Foltos att aktiviteter ska vara
- präglade av och inriktade på samarbete
- intensiva och långsiktiga
- relevanta och kopplade till elevernas lärandeaktiviteter
vilket gör kollegahandledning till en extremt effektiv metod för lärares lärande. I Norrtälje har 90 grundskolepedagoger blivit kollegahandledare under 2013 och jag är nöjd över att processgruppen (där jag tidigare fanns med) fattade beslutet att satsa resurser på det. Jag har sett prov på att det fungerar, men jag önskar också att jag hade haft lite mer kunskap och insikt i flera av de ”nycklar” som är framgångsfaktorer redan som rektor på Rådmansö skola. Då hade jag lagt tjänstefördelningen lite annorlunda för att bättre främja samarbetet mellan de lärarna som skulle jobba tillsammans. Just för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart lärande som i slutändan gagnar eleverna.
Läs gärna boken, du som är nyfiken – det är väl investerad tid. Och om du letar efter någon som kan utbilda kollegahandledare så är det en av de roligaste sakerna jag vet och gör det gärna. I Upplands Bro har vi startat med ett härligt gäng som garanterat kommer att göra skillnad i kollegiet.
Andra delen av veckan i London blir ett sprakande fyrverkeri av BETT-mässa, skolbesök och ett seminarieprogram som andas skolutveckling med fokus på IKT. Hela vårt program finns här. Vi har med oss vansinnigt duktiga människor som kommer att kunna tillföra erfarenheter till de som vill lyssna. Lärare, rektorer, sociala medieexperter, app-kreatörer och sist men inte minst en skarp elev som vill dela med sig.
Jag och Tord från INDEA kommer att leda en workshop för de som på förhand anmält intresse, som vi tror kommer att ge mersmak på vårt ledarförändringsprogram. FLIS, som vi brukar kalla utbildningen, är också en långsiktig satsning på rektorers och förskolechefers möjligheter att leda i förändring, något som är en tuff och nödvändig utmaning. Jag tror ju alldeles bestämt att chefen behöver leda som han/hon lär. Släng pappersbuntarna och börja jobba som du förväntar dig att dina lärare ska jobba. Att lägga allt ansvar för IKT på någon annan är lika illa som att påstå att man inte behöver känna till och veta hur läroplanen funkar.
Om ett par veckor följer en uppdatering av hur det blev och vad som hände i London. Risken är att det blogginlägget blir ännu längre än det här :).
På spaning!
För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.
Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.
Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.
Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.
Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?
Nötkräm vs. Sidenband
Da’n före julafton med frukost framför Nyhetsmorgon på tv4. Vi hamnade mitt i ett samtal med Liza Marklund och Mark Levengood som är UNICEF-ambassadörer. De berättade om vad de sett under sina resor med UNICEF och hur gåvor gör nytta för de mest behövande barnen. Det var gripande och det manade till eftertanke om vilka prioriteringar vi gör. Jag själv tycker varje jul att det är svårt att fixa rätt julklappar och att pengarna tar slut lite för tidigt i december. Jag tror att det är fler som har den känslan. Den känslan gick över helt och hållet precis nyss. Den bästa julklappen hos oss kanske blev vinterkläder och nötkräm mot undernäring? Det gäller bara att förklara det på ett pedagogiskt sätt för barnen.
Efter inslaget om UNICEF övergick tv4 att visa hur man slår in julkappar utan knöliga hörn. Det var två kvinnor med titeln ”paketkonstnär” som påtalade vikten av att använda fina band, t.ex. Mormors gamla luciaband.
Så absurt planerat. Usch tv4.
