passande påskpresent
För några veckor sen postade jag ett inlägg på både Facebook och Instagram som fick mer uppmärksamhet än jag hade väntat mig. I en period när jobbet lugnat ner sig och jag skulle börja på nytt passade jag på att göra de tråkiga, jobbiga sakerna som varit för enkla att skjuta upp. Tandläkare, mammografi och screening för cellförändringar. Så här med facit i hand kanske det där med att byta jobb hade andra fördelar än jag trott. Det visade sig att jag hade elaka cellförändringar och att jag behövde ta bort de områden där eländet fanns.
Inlägget jag skrev och postade gjorde jag för att uppmuntra och uppmana alla kvinnor att gå på sina kontroller och inte glömma bort eller skjuta upp det. Många är det som på olika sätt berättat att de har bokat in sina tider efter att ha struntat i det länge – just för att jag berättade min historia.
Varför gör vi så? Prioriterar bort viktiga hälsogrejer, alltså.
Det kan ju rimligen inte finnas något som är viktigare än att ta hand om vår hälsa? Det finns inget uppdrag, jobb eller något annat som är viktigare än att leva.
Jag fick ett bra besked. Ingen cancer, men tät och noggrann uppföljning varje halvår för att hålla koll.
Vid de tillfällen jag har behövt besöka Danderyds sjukhus under några veckors tid har jag slagits av den professionalism, värme, humor och empati jag mött där. När det ska opereras är det inte alls en fördel att vara utrustad med pacemaker kan jag lova. Och särskilt inte om det blir lite akut som det blev en av gångerna. De löste allt väldigt elegant och utan att jag var det minsta bekymrad. Jag mötte undersköterskor, kirurger, gynekologer, narkosläkare, narkossjuksköterskor, ”vanliga” sjuksköterskor, städare, studenter under utbildning, administratörer och säkert någon yrkesgrupp jag har glömt. Jag har identifierat kineser, polskor, iranier, indier och några som jag är rätt säker på har svensk härkomst.
Vad skulle vi göra utan de som inte är födda i Sverige?
Det blir så extremt uppenbart att vi behöver de som väljer att flytta hit, eller till och med flyr hit, för kompetensförsörjning och arbetskraft. Och jag är så enormt tacksam för att de jag träffade valt att jobba där de gör, oavsett var de kommer ifrån.
Nu passar jag på att önska en Glad Påsk och med en uppmaning om ta hand om dej ordentligt! Själv ska jag hänga med folk jag tycker väldigt mycket om. Som hon på bilden till exempel ♡.
Landslagsbloggen
Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.
Du kan läsa inlägget här.
Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.
skog och sol
Det har vänt nu. Jorden har tippat över på rätt sida, lutar åt rätt håll och dagarna ska bli längre. Det är bara det att det inte riktigt märks ännu. Enda sättet att få lite sol på näsan är att gå ut innan 14.
Vi gjorde just det idag på juldagen, Micke och jag. Tog en tur i Trastsjöskogen på fina stigar och över stock och sten. Är glad att ha skogen bakom knuten och havet ett stenkast bort. Kanske kan det till och med bli en kort paddling innan jobbet drar igång på riktigt igen?
Fast i mörkret är det ändå mysigt att tända massor av stearinljus, krypa upp i soffan och se Love Actually för minst tionde gången. Och bäst av allt måste ändå vara att nya avsnitt av Fröken Friman börjar i kväll. Jag älskar Fröken Friman. Kanske särskilt i skenet av Telias vidriga skandal där chefer ska ha krävt sex av anställda för vidare karriär. Nu räkar det ju vara en rubrik i dagens AB och nödvändigtvis inte 100 procent sant och helt korrekt, men min mage vrider sig i avsky och jag hoppas att det inte är så illa som det verkar.
utbilda och utbildas
Sitter på utbildning i projektledning. Det finns mycket jag skulle kunna säga om en tredagarsutbildning som i stora delar är en jättelång föreläsning. Vid några tillfällen får vi jobba casebaserat och applicera teorier i praktiska fall. Det gillar jag.
Det skrivs på papper och delas ut lappar i parti och minut. I morse skulle vi utvärdera lite grand och jag föreslog en digital samarbetsyta. En som vi kunde skriva i allihop och ha kvar tankar och slutsatser i efteråt. Gav förslag på en Padlet eller en OneNote-bok som exempel.
Det kanske kursledarna skulle tänka på till nästa kurs.
Tänk om de hade sagt ”Vilken praktisk lösning – hur går det till?” och ”Skulle du kunna visa eller hjälpa till att skapa en, för vi vet inte riktigt hur det går till.”
Det hade jag förstås gärna gjort, men i stället meddelade de att de inte hade de rätta tekniska lösningarna på plats.
Jag inser att jag inte lyckades förklara vitsen tillräckligt väl för att de skulle känna att det var tillräckligt angeläget, men för att det ska bli några förändrade arbetssätt behöver det nog ändå finnas lite nyfikenhet också.
Det gjorde det inte.
Jag hoppas att jag är mer intresserad av mina kursdeltagares förslag och önskemål än vad de är.
propagandapaddling
Titeln på inlägget myntades tidigt i somras och känns givet.
I år har vi lyckats få ihop många fler dagar på vattnet än vi fick förra sommaren och vi har paddlat både med och utan barn.
För ett par veckor sen stack vi ut till Horisont kajak på Norråva och hyrde en Necky K2:a till Maya och hennes kompis Alma och en Necky Eliza till Calle. Det finns en farkost för varje behov på Horisont, den saken är säker. Har hört ryktas om att det till och med går att hyra canadensare 😉
Tjejerna är 14 år och kom väldigt väl överens i varsin sittbrunn. Calle är 12 och hanterar både båt och paddel som om han aldrig gjort annat. Det blåste rätt rejält på väg ut mot Västerholmen och för säkerhets skull kopplade Micke och jag på en bogserlina på varsin båt – bara för att inte riskera att dom skulle blåsa bort. Paddla framåt fick dom göra själva 🙂
Det tog någon timme att komma fram till slutdestination och vi satte upp tälten på en gång. Skönt häng på klipporna med grillad korv till middag. Vi for hemåt vid lunchtid och sjön hade lugnat ner sig betydligt. Bleke och sol gjorde turen behaglig. Ett ordentligt vattenkrig utanför Trollholmarna blev det också. Det kan ha varit jag som började, hehe…
Några dagar senare for Micke och jag norrut, tog bilfärjan från Öregrund över till Gräsö och petade ner kajakerna i vattnet. Vilken märklig skärgård! Grunt som tusan, vilket gjorde att inga andra än paddlare kom fram, och inte mer än ett par stycket kajakare såg vi på tre dagar heller. Lätt som en plätt att hitta fantastisk tältplats varje kväll var det också.
Mysiga kobbar och skär att leka mellan och jag lovar att vi såg alla nyanser av blått som går att tänka sig.
Alla väderappar signalerade regn och åska på sen eftermiddag och vi fick upp tältet innan ovädret började. Det finns få saker som är mysigare än ruskväder på rätt sida av tältduken 🙂
Det blåste snabbt över och morgonen därpå tog vi en tur till Örskär några kilometer bort och kontrasten mellan skyddad innerskärgård och öppet hav är enorm. Vi hade nästan ingen vind alls och Örskärs fyr visade sig från sin allra vackraste sida.
Vi klev i land och njöt av en finlunch vid vandrarhemmet. Örskär ligger i höjd med Forsmark och på väg tillbaka mot Gräsö såg vi kärnkraftverken tydligt i horisonten.
Vi hittade en solig klippa att hoppa i land på och dröjde kvar så länge vi kunde innan vi var tvungna att åka tillbaka hemåt.
Nästa tur gick till Gällnö, också från syrran och Horisontkajak på Norråva. En sak kan en ju vara helt säker på – hon kan grejen med bra kaffe 🙂
En fin tur till Gällnö blev det, men Gällnö Bar på en solig dag mitt i sommarsemestern ska vi undvika. Knökfullt med folk och framförallt små hundar som mest är i vägen och helt onödiga eftersom de sällan verkar kunna gå själva. God mat, välsmakande öl och en fenomenal lemonad fanns det i alla fall, men vi gled därifrån rätt snart och hittade en egen liten klippa att kliva i land på.
Och tänk – vi hann med en tur till Hallonstenarna också!
Fina, fina Hallonstenarna med perfekt tältplats, solig kvällsklippa i väster och lika solig frukostklippa i öster. Och den där hällen som har ett precis rätt dimensionerat veck i berget så att den passar som huvudkudde och blir en sjuhelvetes läsplats. Och som om det inte vore nog med det – ett alldeles välplacerat fotsteg i graniten så att det funkar som språngbräda rakt ut i det ljuvliga bräckta vattnet. Varmt var det och många dopp behövdes.
Jag älskar Skärgårdsstiftelsen som ordnar så att det är möjligt, och till och med lätt att vara ute i Skärgården. Jag tycker att alla som vistas ute i skärgården borde stödja Skärgårdsstiftelsens arbete. Det är en liten gest för att hjälpa till. Vid Östra Lagnö har stiftelsen ställt i ordning parkeringsplatser och det finns en perfekt plats att lägga i kajakerna ungefär 300 meter ifrån parkeringsplatsen. Och är det inte underligt? Det fanns en bil parkerad på en vändplan precis vid iläggsplatsen. Någon som inte orkat gå 300 meter till parkeringsplatsen utan i stället parkerar så att det blir svårt för alla andra att vända. Och gissa vad? Bilen tillhörde två medelålders män som vi mötte när vi kom tillbaka, fullt kapabla att paddla och med det också fullt kapabla att promenera 300 meter.
Jag älskar också allemansrätten. Vem som helst får tälta varsomhelst utom på någons tomt eller på andra få ställen där det är tältningsförbud. Det kan vara ett fågelskyddsområde eller nationalparker. Det enda du behöver göra är att visa hänsyn. Det är så enkelt. Gräv ner skiten (tillräckligt djupt) och ta med dig annat skräp med hem tillbaka. Jag vill inte sitta på en klippa och äta frukost i någon annans gamla äggskal. Jag vill verkligen inte snubbla över någon annans toapapper och jag vill inte se röken av varken flaskor, engångsgrillar eller plastrester.
När jag ändå är i farten så tycker jag att Sjöräddningssällskapet också förtjänar uppmärksamhet. Det är en ideell organisation som finansierar sitt ovärderliga arbete med hjälp av medlemsavgifter, donationer och gåvor. Du behöver inte vara medlem för att få hjälp, men håll med om att det skulle kännas ordentligt mycket bättre att ha betalt medlemsavgiften den dagen du verkligen behöver deras hjälp? 67 kr/månad kostar det. Typ 2 latte på sta’n.
Ta hand om vår skärgård så vi alla kan fortsätta njuta av den. Det gör gott i både kropp och själ att få vara ute, paddla, bo i tält, läsa böcker och äta middag på en klippa.
Take nothing but pictures. Leave nothing but footprints.
I bästa fall får vi möjlighet att ge oss ut igen, innan isen lägger sig. Håkanskär. Ja, Håkanskär står högst upp på listan just nu.
Bilderna är lite huller om buller tagna av både Micke och mej. Antagligen syns det, antingen på motivet eller kvalitén vem som stått bakom kameran 🙂
on the dark side
Under tre dagar njuter jag av att få gå en utbildning på Berghs och lära mig mer om att bygga varumärken i sociala medier. Det är Deeped och Sarah som jobbar tillsammans i konceptet #socialbydefault som håller i tyglarna. Det är nyttigt att få sitta på andra sidan i skolbänken och jag tror att jag är lite skadad av att vara både lärare och utbildare.
Ibland kanske mitt fokus hamnar på upplägg och former i tillägg till innehåll och jag får styra över mig själv till rätt plats på fokuskartan.
Ett par saker hos några av deltagarna som fascinerar och förbryllar mig är
a) bristen på nyfikenhet att använda digitala verktyg
b) brist på (för-)kunskaper
Om du går en kurs med titeln ”Att bygga varumärken i sociala medier” – borde du då inte ha ett eget Twitterkonto? Instagramkonto? Snapchatkonto? LinkedInkonto? Facebookkonto hade alla… Och är det inte en rimlig förkunskap att veta vad en algoritm är? Och kunna göra en enkel digital presentation av ett case? Det här är bara några av rätt många frågetecken.
Jag begriper mig inte riktigt på den där frågan som kom igår – ”När ska jag hinna med att omvärldsbevaka på arbetstid?” Va? tänkte jag, det gör en väl hela tiden, oavsett plats eller tid på dygnet? Hon som ställde frågan konstaterade idag lite triumferande att hon hade lagt in en halvtimme i kalendern för omvärldsbevakning varje vecka från och med i augusti efter semestern. EN HALVTIMME I VECKAN PÅ EN BESTÄMD TID?? Då är det nog ingen risk att hennes digitala kompetens kommer öka ens pyttelite, tror jag.
Och varför får vi kursmaterial på papper? Det är jättekonstigt.
Nog har jag fått med mig tankar och idéer som är kalasbra att realisera och pröva, men jag trodde att nivån på innehållet i utbildningen skulle vara mer komplex och utmanande än den hittills varit och hoppas att sista dagen blir något att riktigt vira hjärnan runt.
bilden av en professor i fysik
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HqBue4
Bilden av en professor i fysik – eller mina förutfattade meningar kanske, fick sig en rejäl omskakning förra veckan under årets BootCamp i Tylösand.
Jag hade den stora förmånen att få lyssna till Maria Strømme, professor i nanoteknik och verksam vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hon pratade om vad nanotekniken kan användas till i riktiga livet liksom. Jag blev fascinerad av framförallt kombinationen av bioteknik och nanoteknik där det går att använda t.ex. guldnanoskal för att hitta och förgöra cancerceller med hjälp av laserljus.
Maria gjorde ett sommarprogram och där förklarar hon både det och mycket annat. Du hittar det här och det är absolut värt sin timme.
Mina förutfattade meningar skäms jag lite över. Upp på scenen kliver en liten, ung (46 år) kvinna med skyhöga klackar på guldglittriga skor. Nu vet jag att professorer ser ut så också.
Innehållet i hennes föreläsning var häftigt och hoppfyllt. Framförandet var grymt. Hon bjöd på sig själv på ett härligt kaxigt sätt och jag tror att vi kommer att få se henne ta emot Nobelpris inom några år. Om det är nån som kan så är det hon.
Heja Maria – jag önskar att du kan inspirera fler unga (kvinnor) att forska. Det behövs.
Själv bidrog jag med att visa och låta Sveriges it-chefer pröva på programmering som det kan göras i skola och förskola. Här med min kompis Dash.
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HoAaVW
sweden speaking!
The Swedish number
För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.
Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.
Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången 🙂
mooc
Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉
Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.
Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.
Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.
Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.
Kul ska det bli i alla fall!
tere!
Alexander Nevskij-katedralen på Domberget i Tallinn
Tere betyder ”hej” på estniska och det har jag fått använda några gånger under påskhelgen. Jag lyckades hålla överraskningen hemlig jättelänge, nästan ända fram till vi skulle åka. Micke fyllde år och jag bokade en tur till Tallinn för att vi skulle få uppleva släkthistoria och njuta av några dagars ledigt tillsammans.
Vi tog en taxi till Pöllu 77 i Nömme för att hälsa på det gamla huset där Mickes pappa, Tiit, levde sina första sex år. Huset såg inte alls så gammalt ut längre och när vi stod där och kikade kom en snickare ut genom dörren. Snickaren visade sig vara ägaren och välkomnade oss in för att se hur det såg ut nu för tiden. Vi var uppe på andra våningen i Tiits gamla rum och vi gick också ner för trappan till källaren som under andra världskriget tjänade som skyddsrum när bomberna föll över Tallinn. I september 1944 flydde familjen till Sverige över Östersjön, det har jag skrivit lite om i ett annat inlägg. När vi lämnade hamnen i Tallinn kunde vi se skogspartiet där båten med familjen Tamme ombord började sin färd mot Sverige och Sandhamn.
Många stannade kvar i Estland – en del för att de inte kunde fly och en del för att de inte ville. Jag hade med hjälp av Mickes syster Maria och Facebook lyckats leta rätt på Virge som är en… ja,brylling till Micke, kanske? Virge mötte upp på en restaurang med sin femåriga son Lennart, mamma Sigrid och särbo Een. Vi hade en kul kväll tillsammans på lite säregen engelska.
Vi har strosat i gamla stan i Tallin, hälsat den första vårsolen välkommen och haft fina påskdagar. Och jag är sjukt nöjd över att ha kunnat hålla planerna hemliga så länge 🙂
