Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Nov | Jan » | |||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 | |||||
Nötkräm vs. Sidenband
Da’n före julafton med frukost framför Nyhetsmorgon på tv4. Vi hamnade mitt i ett samtal med Liza Marklund och Mark Levengood som är UNICEF-ambassadörer. De berättade om vad de sett under sina resor med UNICEF och hur gåvor gör nytta för de mest behövande barnen. Det var gripande och det manade till eftertanke om vilka prioriteringar vi gör. Jag själv tycker varje jul att det är svårt att fixa rätt julklappar och att pengarna tar slut lite för tidigt i december. Jag tror att det är fler som har den känslan. Den känslan gick över helt och hållet precis nyss. Den bästa julklappen hos oss kanske blev vinterkläder och nötkräm mot undernäring? Det gäller bara att förklara det på ett pedagogiskt sätt för barnen.
Efter inslaget om UNICEF övergick tv4 att visa hur man slår in julkappar utan knöliga hörn. Det var två kvinnor med titeln ”paketkonstnär” som påtalade vikten av att använda fina band, t.ex. Mormors gamla luciaband.
Så absurt planerat. Usch tv4.
Kontraster
Förra året den tredje advent kan jag se via appen ”timehop” att jag var ute på en gnistrande vinterpromenad. Riktigt så var det inte idag. Gnistrade gjorde det definitivt inte ute, däremot duggregnade det väldigt o-mysigt. Som väl var så väntade regnet med att falla tills halva cykelturen var gjord, annars hade jag kanske stannat inomhus.
45 minuter på cykel i lera gör dagen bättre, trots regn. Vi ägnade oss också åt att slå in paket som ska vidare till barn som inte får några annars. Det finns en privatperson i Åkersberga som hjälper familjer som har det tufft och barn som inte ens har några familjer att få hitta något paket i strumpan, eller i bästa fall under granen på julafton. Hon berättade när vi lämnade våra paket att det i flera fall är fosterhemsplacerade barn det gäller och också ensamkommande flyktingbarn.
Jag hoppas att vi lyckades träffa rätt med innehållet i paketen. Vi kraftsamlade på en flicka i storlek 134 och en pojke som gillade fotboll i 8-årsåldern. 
Det var lätt att prata med egna barnen om överflöd och raka motsatsen. Igår klädde vi gran och åt en mini-julmiddag med åtminstone tre barn hemma. Kurade upp mig i soffan på eftermiddagen med en kopp kaffe och en lussekatt och läste DN i paddan. Det första som syns är ett flyktingläger i de libanesiska bergen där syrianska flyktingar fryser och saknar mat. Vi har det ofattbart bra på alla sätt och vis. Vi pratade här hemma om hur vi ska kunna bidra på något sätt och kom överens om att vi ska ta kontakt med soc här på orten och höra efter. Kanske någon behöver en stödfamilj eller en god man?
Svärfar kom till Sverige i september 1944 från Estland och skrev såhär när jag delat en länk till Expressen där Fredrik Virtanen skrivit om varför demonstrationen för flyktingar i går var viktig. Jag delade länken med kommentaren att det skulle ha kunnat vara Tiit det handlade om.
”Tack Agda och Micke! Så är det – men borde inte vara! Mina tankar går till mina föräldrar. De gav mig/oss förutsättningar att fortsätta leva ett fritt liv. De lämnade allt för att fly sitt älskade hemland Estland och över till Sverige som då, i september 1944, varmt tog emot oss! Ingen människa, oavsett hudfärg, flyr frivilligt sitt fosterland och lämnar allt man äger och har! Det är en katastrof orsakad av omvärldens våld, som borde vara värd all förståelse, medkänsla och villighet att hjälpa och stötta! Något som vi upplevde och jag minns med värme. Tyvärr är det inte så på alla håll idag … Därför är demonstrationen viktig!”
Ja, det är kontrasternas dag idag. Jag väljer att tänka att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
En liten snowboardsko-reflektion
Licensierad under CC http://www.flickr.com/photos/aktivioslo/6908710829/
För en liten stund sedan var vi i Arninge på XXL för att byta storlek på ett par snowboard-skor som Calle fått i tidig julklapp. Det tog en stund innan vi fick hjälp eftersom det var många som letade julklappar och några som ville byta dem. Det gjorde inte så mycket – vi hade gott om tid och den unge mannen som kom för att hjälpa var hjälpsam på ett förtjusande charmigt sätt. Lite spännande blev det ändå när han skulle visa Calle de skor som verkade passa hans fötter och pekade glatt och sa att ”Det här är tjejskorna och det här är killskorna” på de rosa respektive blå skorna.
Jag kunde ju förstås inte låta bli att höja på ögonbrynen, harkla mig lite och fråga hur det kom sig att de rosa inte passade på pojkfötter. Han log lite och med en glimt i ögonen sa han att det såklart gick lika bra att ha både rosa och blå skor vare sig man var tjej eller kille. Det kanske inte är så lätt för en tonåring som jobbar i butik att tänka i de banorna när det på butikens hyllkant stod att det var flickskor och pojkskor. Jag hoppas ändå att han kommer ihåg det när han pratar med nästa unge och unges förälder som vill ha snowboardskor eller något annat i butiken. Eller också suckade han när jag gick därifrån och tyckte jag var en ganska jobbig tant, men jag tar risken.
Jag vill att mina ungar ska kunna välja vilken färg de vill utan att någon annan talar om för dem vad som är tjejigt eller killigt. Huvudsaken är att grejerna funkar och att de kör så det ryker när det är dags att ge sig ut i backen.
Min första julavslutning
Tänk, det slog mig plötsligt när jag tittade i kalendern och funderade över hur de två kommande veckorna ser ut att jag kan ta SEMESTER fredagen den 20:e december. Alltså den fredagen då mina egna barn har avslutning. Det har jag aldrig tidigare kunnat. Antingen har jag haft en egen klass att ta hand om den dagen, eller också har jag haft en hel skola (eller två) att organisera och genomföra julavslutningar för.
I år varken organiserar eller genomför jag, och tänker ta chansen att delta som förälder och njuta av uppträdanden, jultal och inte behöva ha ansvar för någon annan än mig själv. Coolt.
Jag undrar om jag kommer att sakna den där pirrande känslan i magen och den enorma lättnaden när skolan blir tom på elever. Den där känslan av att kunna andas normalt efter en intensiv termin och ett par veckors upplopp mot mål.
Vi får väl se den 20:e december. Tills dess ska jag öva på att äta lussekatter och dricka glögg.
Bilden som illustrerar inlägget föreställer det vinnande bidraget i Åkersbergas pepparkakshustävling 2013, korat idag på Växtförsäljningen. Det är Mayas klass som designat och tillverkat Margretelunds slott i pepparkaksdeg. Grattis till 5B på Tråsättraskolan med suveräna läraren Yvonne Claesson!
Snö, is och skola
Det är snöstorm på väg in över Sverige och Upplandskusten. Den kom tidigare förra året. Jag gick en rysning efter ryggraden när jag tänkte på hur det var för precis ett år sedan. Förra vintern var ett inferno av snö, blåst och is och jag var rektor på Rådmansö skola. Den finaste skolan som finns, mitt ute på landet – eller halvvägs till Åland som jag brukar säga med ett leende. Det är många gamla hus som kräver sitt underhåll. Det finns inget kommunalt vatten, utan skolan har en egen brunn. Förra hösten dök det upp bakterier i brunnen, vilket säkert händer i brunnar ibland. Jag trodde att den entreprenör som kommunen upphandlat skulle ta hand om att ta vattenprover, skicka dessa för analys och åtgärda problemet. Jag trodde inte att det var jag som rektor som skulle jaga analyssvar tacka högre makter för att jag har rätt bra koll på kemi så jag kunde tolka analysrapporterna själv. Framförallt trodde jag inte att det var jag som skulle behöva jaga människor som skulle byta UV-lampor och gräva ny brunn. En vattentank som skulle bytas ut då och då behövdes också så att eleverna kunde få mat lagad med friskt vatten hela hösten.
När snön kom trodde jag nog också att de entreprenörer som skulle röja bort snön skulle göra det per automatik. Det gjorde de inte. Det var nämligen en entreprenör och en underentreprenör som var upphandlade. De röjde olika delar av vägen. Vägen ner till skolan är smal. Om vägen ner till skolan inte var fri från snö kom varken personal eller skolbuss fram. Det betydde att jag många gånger var tvungen att ringa till den som satt i plogbilen för att kolla om vägen skulle vara farbar när skolbussen kom. Om den kom så långt vill säga. Ibland satt den fast på vägen. Eller vid sidan av vägen. Det gjorde personalen också ibland, och hjälptes åt att dra loss varandra ur snön.
Is blev det också. Och jag trodde att samma entreprenör som borde tagit hand om brunnen skulle halkbekämpa. På trappor till exempel. Och särskilt vid de trapporna där en av våra elever som var rörelsehindrad behövde komma åt ledstången för att kunna komma in i huset. Det var inte så att de inte visste att behovet fanns. Personalen skottade. Jag skottade. Vi var ute och slog ner istappar för att ingen skulle få dem i skallen. Det gjorde inte entreprenören. Inte ens när vi ringde och felanmälde – gång på gång. Jag fixade sopborstar och snöskyfflar så att vi kunde fixa själva för att ingen skulle halka och slå sig, men det hände ändå. Jag var livrädd för att någon skulle göra illa sig ordentligt och att arbetsmiljöverket skulle knacka på. Rektor har ju ansvar för att det värsta inte händer.
Men, tänker nog du, fanns det ingen annan som kunde ta hand om det där? Jo, visst var vi många som hjälptes åt. Jättemycket. Men J som var kontorsassistent hade 15 timmar i veckan på kontoret och gjorde definitivt mer än så. A som städade i tillägg till andra uppgifter var ögon, öron och hade det närmsta man kan komma direktlinje till entreprenören.
Det tog så fruktansvärt mycket tid att hantera praktiska frågor som rörde lokaler, lekplatser, snö, is och skolbussar. Det var tid som jag så otroligt gärna hade använt för att utveckla skolan i en lärande kontext.
Den sista dagen på terminen var jag sist ut från skolan och jag var alldeles ensam där. Jag låste dörren, halkade på trappan, ramlade och slog i skallen så att jag tuppade av. Jag hade tidigare på dagen felanmält för att få skolan halkbekämpad och också ringt upprepade gånger till chefen för fastighetsavdelningen på kommunkontoret eftersom jag var så frustrerad över att inget hände.
När jag kvicknat till och klivit in i bilen och körde hemåt i mörkret fick jag erbjudande om ett nytt jobb. Det var alldeles för lätt att tacka ja.
Jag undrar vad jag hade svarat om jag hade känt att jag fick ägna min tid åt elever, personal och åt att driva och utveckla lärande i den finaste skolan i världen.
Ett bättre samarbete med hjälp av teknik
Jisses, vad jag gillar att kunna jobba tillsammans med andra med hjälp av ett trådlöst nät och plattformar som passar för stunden.
De senaste timmarna har Sandra och jag filat på morgondagens utbildning med elever, föräldrar och personal på en skola i Nacka.
Vi har vänt och vridit på powerpoints, prezis och funderat på vilka youtubeklipp och responssystem som ska användas. Just idag var det Lync vi använde där vi pratade och delade skrivbord med varandra, men det kunde lika gärna ha varit en Google Hangout som vi använt vid andra tillfällen.
Det största problemet var vem som skulle ha kontrollen, vilket inte är särskilt förvånande. Vi tycker nog båda två att det är säkrast om vi behåller den själv ;).
Det ska bli kul att göra föreläsningar/workshops tillsammans med olika grupper i morgon. Det kommer att skrattas och glittra med en eftertänksam ton och vi ska vända ut och in ordenligt på barns liv på webben.
En spark bakut kan vara ett fall framåt
Kommer du ihåg för några månader sen när jag var rätt upprörd över diskussionen om pengar och avgifter i skolan? Det var vid ett föräldramöte i ett av mina barns skolor som jag inte kunde hålla tyst när diskussionen om klasskassa kom upp, och jag sa att skolan ska vara avgiftsfri. Den gången handlade det om att vi föräldrar skulle bidra till bl.a. museibesök och klassresa och det förslaget kom från föräldrar och inte läraren själv. Inlägget finns här om du skulle vilja läsa det. Det är det hittills mest lästa och delade inlägget från min blogg och engagerade många fler än jag trodde att det skulle göra.
Alldeles nyligen fick alla vi föräldrar i klassen ett mejl som var så snyggt formulerat. Det stod att klassföräldrarna ville samla in pengar till en julpresent till fröken (som jag för övrigt tycker gör ett fantastiskt jobb med ungarna) och att pengarna kunde sättas in på angivet konto. Det stod också att vi INTE skulle ange vem som satt in pengarna för att ingen skulle behöva veta vem som bidragit och inte.
Jag tror faktiskt att jag väckte en tanke eller två i augusti. Nog tyckte jag att det var rätt obekvämt att kliva fram och vara krånglig, men det känns riktigt bra nu såhär efteråt. Mattias Ronge har skrivit om det där med att låna ut sin röst istället för att prata och jag tar mig friheten att dra en parallell. Han skriver snyggt och viktigt här om vad han menar. Förhoppningsvis kanske mitt blogginlägg som följde efter mötet gjorde någon skillnad på andra håll än just bara i mitt barns klass.
