Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jan | Mar » | |||||
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | ||
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Tvärtemot
Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur grymt det är att åka tåg när det funkar. Tågen gick enligt tidtabell och wifi strömmade snällt ut i luften. Det gick över. Nu på väg till Linköping, 45 minuter försenade och med ett obrukbart wifi, gnisslar jag tänder och försöker lite meditativt tänka att det som inte går att påverka är onödigt att stressa upp sig över. Det går lite ”si and so”.
I allra bästa fall hinner jag till avtalat möte, med andan i halsen. Nästa gång blir det med all sannolikhet bil istället. Synd, för jag gillar att åka tåg av flera anledningar, med bara om det funkar. Är väldigt mycket hellre en kvart tidig till ett möte, än precis på klockslaget. Lite tur i oturen att jag tagit till marginal i dag. Annars hade jag definitivt inte hunnit.
På sätt och vis bra att jag stannar över i Linköping till nya möten i morgon och inte åker fram och tillbaka som var ett alternativ. Då vet jag att jag är på plats och i tid i morgon.
Hare med hagel i..?
Har just avlutat ett face time-samtal med Maya och Calle som är i Värmland hos morfar tillsammans med kusin Axel. Mysigt att kunna ses och säga god natt. Skönt att kunna outsourca barnen på sportlov, när jag inga så’na har längre. De har det toppenbra på gården mitt i skogen. I morse skrämde morfar upp dem tidigt för att gå på harjakt :). Tur att hunden inte lyckades fösa fram haren tillräckligt nära för jag är inte övertygad om att de skulle klara en rödfläckig vit kanin full med hagel…
Blogga 100 dagar i sträck?
Är i valet och kvalet om jag ska hoppa på #blogg100 som startar på lördag.
Är det rimligt att tro att jag ska kunna skriva något varje dag som är intressant för andra? Eller är det där med att blogga varje dag ett sätt att hitta ett flow i skrivandet? Varje inlägg kanske inte måste vara av massivt intresse för andra? Mitt skrivande är rätt yvigt och innehåller både skola och en hel del utegrejer. Ofta är det ett sätt att formulera tankar och att sätta dem på pränt är ett bra sätt för mig att göra dem strukturerade. Jag är lösningsinriktad och vill helst ha svar, men lyckas inte alltid. Att blogga 100 dagar i sträck skulle kunna vara ett sätt att ibland låta frågan hänga i luften ett tag och tro att svaren och lösningarna kommer att dyka upp senare.
Med stor sannolikhet kommer en hel del inlägg illustrera utegrejer, för nu börjar vintern ge vika för våren och möjligheterna att vara ute i skog och på vattnet ökar exponentiellt :). Gym är verkligen inte min specialgren. Långt ifrån. Gärna cykel i skog och paddling i skärgård. Yoga gillar jag också, men det var ett tag sedan. Mia på Activemove startar igång yogan på Solbrännan (Österskär) den 14 juni. Det har hänt att vi paddlat dit, yogat, njutit av en smoothie på trappen ner mot vattnet och paddlat hem igen. Världsklass!
Målgång i #blogg100 är den 8 juni – lagom till beachyogan börjar. Borde vara ett bra sätt att fira en målgång på.
Jag bestämmer mig på lördag.
Sol och Siffror
Ojojoj. Idag sken solen och Blixten åkte fram för en skogstur. Geggigt och lerigt var det och ganska långsamt gick det. Vi passerade ett hygge som doftade av fällda granar längs grusvägen. Passade på att andas in extra djupt och stoppa in i må-bra-luckan. Vi kunde inte låta bli att göra ett stopp i en glänta, slå oss ner på en sten och vända näsorna mot solen en stund. Insåg att det hade varit listigt att ta med termos, kåsa och äggmackor, men det får bli nästa gång. Njuter av att ha skogen runt knuten och havet ett stenkast bort. I tillägg får jag nog vara tacksam över att jag är gift med en man som tycker att jag är snyggare med ler-prickar i ansikte än utan och med ullunderställ på kroppen. Bilden med stjärnan är gjord i appen Visual Poetry som jag gillade att leka med.
En stund på eftermiddagen ägnade jag åt matte i form av procent tillsammans med en blivande student som behövde en liten puff på vägen mot ett E i slutbetyg i juni. Vi räknade höjningar och sänkningar, delar av hela och förändringsfaktorer. Jag tycker att det är löjligt roligt, både att bli tillfrågad, och att få prata matte ett par timmar. Jag hittade några riktigt bra genomgångar på youtube som min ”elev” kan använda sig av i veckan. Ett tack till Mikael Bondestam, Linnea Pedagog och Petter Berglin som finns med i den korta lista jag skapade just för henne och för det här tillfället. Det finns massor av resurser att hitta om man tar sig tid att leta och vet vad man vill ha. Det är imponerande hur generösa lärare är och vad de delar med sig av.
Sharing is caring.
Micro-hojande
Äntligen!
En microtur på cykeln, tillräckligt för att bli lerig, blev det idag. Efter tre veckors hostande och snörvlande bestämde jag att det fick vara nog. Blev lite sugen på att paddla när solen tittade fram i morse, men det fick bli hoj istället. Antagligen bra val, eftersom det blåste som katten ute och is låg kvar på Sätterfjärden. Trälhavet är dock paddelbart. Motvind är ju heller inte riktigt min grej :). Längtar ut till klipporna med äggmackor, kaffe och vårsol. Snart är vi där.
Ute är alltid bättre än inne.
Det går som tåget
Nu har jag åkt så mycket tåg den här veckan så att det räcker för ett tag framåt. Klev ur sängen kl 04:15 i morse och åkte från Stockholm till Sundsvall för att landa in exakt på tidtabell 09:57. Det är verkligen en fröjd att åka tåg när tidtabellen stämmer med verkligheten och det har den gjort ett par gånger nu. Wifi har det funnits (med undantag på sträckan mellan Karlstad och Charlottenberg), vilket har gjort det möjligt att både jobba, ladda ner böcker från biblioteket, läsa DN och se på House of Cards på Netflix. Det är faktiskt världsklass.
Tillbaka till brottsplatsen
Passade på att åka kvällen innan till Västra Värmland inför ett möte i morgon i mina hemtrakter. Det var här jag började min lärarbana, på ett vik som matte och NO-lärare. 20 år gammal var jag och hade inga särskilda planer på att bli lärare på riktigt. Det gick över för jag tyckte det var så rasande roligt att jobba med elever, matte och naturvetenskap, och kom på bättre tankar.
Jag älskar att kliva ur bilen mitt i natten när det är alldeles kallt och klart. Inte en lyktstolpe i närheten och bara stjärnorna som gnistrar på himlen.
Det är nå’t särskilt att öppna dörren till mitt gamla rum och nostalgin bara sköljer över mig.
Bilder på hundar, hästar och katter sitter kvar på väggarna och påminner om Stoyan, Busan, Skorpan, Palle, Spiken, Ballerina och alla de andra djuren som fanns här när jag växte upp. Ingen av dem vann varken Prix d’Amerique eller något annat som innebär ära och berömmelse. Det närmsta jag kom var väl en triumf i terränghoppnings-DM för D-ponny och en femteplats i ponnygalopp-SM 1985 :).
Att hänga i luften är också att hänga
Har just avslutat ett online-möte med människor på skilda platser på jorden. Sandra i Malmö, Patrik & Lisbeth i Göteborg, Thomas i London, Les i Seattle och undertecknad i Åkersberga möttes för att genomföra ett utbildningspass i konsten att utbilda kollegahandledare. När expertisen finns på andra sidan Atlanten behövde vi hitta sätt att träffas som fungerade.
Den första träffen skedde innan vi möttes på riktigt i London under tre dagar. Då använde vi Lync, som fungerade klockrent. Till vår skara fick vi ytterligare en medlem som inte har tillgång till Lync och vi övergick då till Hangout som fungerade lika klockrent.
Vi ser och hör varandra och kan dessutom dela skrivbord och skriva ner frågor och svar i chatten som finns bredvid. Frågeställningar postas i eventen/bokningarna och kan förberedas av alla.
I början var det lite trevande – låt det vara osagt om det berodde på avstånd eller språket, men det har vi kommit över nu. Det blir inte riktigt precis som att ses IRL, but pretty darn close. Det blir tillräckligt bra, och en fantastisk möjlighet att ses och lära av varandra som vi inte skulle haft om vi inte använt tekniken som hjälpmedel. Tidsskillnad är ju också spännande att ta hänsyn till med tre olika tider att förhålla oss till. Hittills har vi löst det och jag tror vi grejar resterande tillfällen också.
Jag gillar ju som bekant att fika och vi har en liten utmaning i hur vi ska få till just det nästa gång vi ses, som råkar vara på kvällen den 4 mars aka fettisdagen. Om någon har tips så tas de tacksamt emot :).
Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?
Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.
Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.
Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.
Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.
Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?
I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.
