Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Feb | Apr » | |||||
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
einstein
Ett möte med Einstein i London. Han såg lite bister ut. Jag gillar honom ändå.
Det här inlägget kom till i luften mellan London och Stockholm. Det är det 31:a i #blogg100
glitter
En dag i fåfängans tecken. Blåglittriga naglar och skor med swarowskikristaller på. Och en härlig middag hos Jägbergs i Barnes som inte har ett dugg med fåfänga att göra. Ebba går ut gymnasiet i Svenska skolan här i London i vår och har skrivit sitt exjobb om hur ungdomar som är uppväxta med internet ser på sin omvärld. Hon har precis lämnat in det och lovade mig en kopia att läsa. Dessutom fick jag en inbjudan till hennes studentmottagning i sommar 🙂
Det 30:onde inlägget i #blogg100
fotarbete
En hel dag i London med Maya som höll i taktpinnen och jag i plånboken. Jag är slut som artist. Världens kortaste blogginlägg, det 29:onde i #blogg100
up, up and away!
Maya och jag är på väg till London!
Där möter syrran, a.k.a. Tante Maria upp för en hel helg tillsammans. Hon flyger från Oslo och vi möts sent i kväll på ett hotell någonstans i West End. En ynnest att få tillbringa tid med en av ungarna, ibland tänker jag att jag borde göra det oftare. För ett drygt år sen flög Calle och jag till Oslo för att heja på kusin Victor som spelade cupfinal på Ullevål. Då vann Victor (lite otippat, får man väl säga) med Hødd och vi hejade oss hesa tillsammans.
Häftigt minne, och jag är säker på att Maya och jag tar med oss många fina stunder att stoppa i må-bra-luckan. Risken är överhängande att väskan är tyngre på väg hem – det blir gärna så när Maria är med. Hon har nämligen svart bälte i shopping och jag misstänker att Maya är ute efter att gradera sig.
Man ska ju lära av de bästa 🙂
Det här var nummer 28 av inläggen i #blogg100 >
dna
I kväll har jag å jobbets vägnar träffat föräldrar till ungdomar i Nacka. Ämnet var sociala medier och ett liv online. Ingen av föräldrarna frågade om (eller trodde att) jag var Carin. Det gjorde de förra gången jag var i en Nackaskola. Det händer lite då och då, faktiskt. Andra ställen jag har blivit anklagad för att vara Carin är bl.a. på NK, i Stavsnäs av hamnkapten, på jobbet när jag precis hade börjat och av både hennes och mina barn. I bastun på Fejan hände det också, fast åt andra hållet. I mörkret är alla katter grå, och Micke la rabarber på fel tvilling. Tur att hon inte är lättstött, syrran.
Så kan det gå när man har lite väl många likadana gener.
Carin håller till i Gustavsbergstrakten (därav Nacka-kopplingen) och driver till vardags www.horisontkajak.se och är en av Sveriges skickligaste kajakister. Hon håller kurser och guidar i Wales, på Grönland och i svenska vatten, till och med i Gustavsbergsbassängen på vinterhalvåret. Vill du bli en bättre paddlare kan jag varmt rekommendera en kurs med horisontarna. De görs dessutom med #skrattgaranti 🙂
I morgon kväll är det dags att möta upp andra syrran i London. Hon kommer flygande från Oslo för att hänga med Maya och mig över helgen. Jag tror vi längtar lika mycket allihopa tills vi ses!
Varsågod – det här var nummer 27 av 100 i #blogg100
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
hoppla
”Ryttareliten” heter en rätt ny dokumentärserie som sänds på svt och handlar om några ryttares vardag. Jag tittade på första avsnittet på svtplay tillsammans med Kråkan i soffan och det fick mig att ramla tillbaka lite knappt 30 år i tiden. Då red jag varje dag – i ur och skur och det spelade ingen roll om det var -25 grader ute. Hästarna skulle tränas oavsett väder. Jag var oerhört envis och målmedveten. Träningarna med laget i ponnyallsvenskan var 12 mil bort och mamma körde mellan Charlottenberg och Karlstad flera gånger än jag vågar tänka på.
Jag hade en D-ponny som jag tävlade banhoppning, terränghoppning och galopp med. Det handlade om många timmar i sadeln och i stallet för att åstadkomma den där speciella känslan av tillit och förtroende med hästen som behövs för att nå resultat. Det är ju förstås inte bara mängd tid som gör skillnad, utan på vilket sätt du hanterar hästen för att den ska lita på dig när det blir tufft och svårt.
Jag minns en omhoppning på tid i Sunne när bommarna låg både högt och brett och jag tog en sväng för snävt eftersom jag ville spara tid. Jag såg ju att det blev alldeles för svårt och kunde inte begära av hästen att han skulle hoppa och med stor sannolikhet krascha. Jag lade ner händerna på halsen på honom och släppte på tyglarna och viskade fram ett lamt ”hopp”. Och hästen hoppade. Högt och brett och med öronen tok-spetsade rakt framåt. Han hävde sig över med ingen marginal alls och jag höll i mig för glatta livet. Vi vann och jag grinade av lättnad och lycka när vi korsade mållinjen.
Det jag ville ha sagt med den historien är att det krävs mod, tillit och trygghet i en prestation som inkluderar två eller flera varelser. Det går utmärkt att tänja på gränserna av vad som är möjligt när man vet hur mycket man kan kräva eller be om. Och jag är övertygad om att både hästar och människor presterar bättre när förväntningarna är höga och det finns en förståelse för ett kasst vägval eller en dålig dag.
Det här var nummer 25 i #blogg100
längtar ut
Nu rycker det i paddelgreppet ordentligt. Solen glittrar och klipporna är snart varma nog att slå sig ner på med en kopp kaffe i högsta hugg.
Jag vill ut till Håkanskär, Hallonstenarna, Hästnacken och alla andra platser där tältet passar bra att slå upp. Frukost i morgonsol och bubbel i kvällssol. Plask & roll-lek däremellan.
Frestar med en sommarbild en varm sommarkväll när det inte ens fanns någon anledning att slå upp tältet. Dimman svepte in över ön och sikten var obefintlig.
Det här var det 24:e inlägget i #blogg100
har du gått eller går du rektorsprogrammet?
Jag och mina kompisar har snickrat på innehållet till en nätverksträff för skolledare som går eller har gått rektorsprogrammet.
Med erfarenheter från temaarbetet under sista året på rektorsprogrammet konstaterar jag och mina gruppkompisar att vi har lyckats jobba ihop på ett grymt sätt. Det har vi gjort för att vi har varit beredda på att pröva nya arbetssätt och att jobba tillsammans i diverse fluffiga moln. I google drive, på facebook, med appar som gjort att vi kunnat ladda upp ljudinspelningar av intervjuer till youtube. Klippen har vi lyssnat på igen när vi varit tveksamma vad som egentligen sades för att kunna citera och använda innehållet i vår text. Vi har jobbat tillsammans i samma dokument samtidigt. Ibland när vi har mötts i en hangout, och ibland sent på söndagar med kniven på strupen och en deadline att hålla. Grupparbetet har blivit så långt ifrån ”du gör det här avsnittet så gör jag det här och sen sätter vi ihop det” som man kan komma. De områden vi tittat på har engagerat och vi har lärt massor. Vi har också förstått att alla våra kompisar inte har haft det lika lätt med samarbetet.
Innehållet i den ihopsnickrade nätverksträffen blir en mix av konkreta tips hur men kan arbeta smart under sista årets ledarskapsdel och ett erfarenhetsutbyte mellan deltagarna. Vi välkomnar andra tips på samarbete om du vill dela med dig. Vår tid på rektorsprogrammet håller på att rinna ut och vi måste hitta smarta och bra sätt att hålla kontakten på även efter internaten är över. Du kanske har bra idéer för hur du och dina kompisar gör?
Eftermiddagen den 23 april på kontoret i Kista får du träffa mig, Sara Carlsson (Mörbyskolan) och Pernilla Hemmingsson (Viktor Rydbergs Samskola). I tillägg till oss tre – ett helt gäng skolledare som också vill träffas och nätverka. Anmälningslänken kan du klicka dig fram till här.
Varmt välkommen!
Det här blev dessutom det tjugotredje inlägget i #blogg100.
två flugor på smällen
Låg utslagen under en filt i trädgården efter en jäkla skit-tur på cykel för en stund sedan. Skit-tur av minst ett par olika anledningar. Hade missbedömt mängden snö som låg kvar i skogen och kom knappt framåt på skogsstigarna och var prickigare än Pippis Lilla Gubben (fast av lera) när jag nådde civilisationen. Jag brukar ju säga att jag helst inte cyklar på asfalt, men i dag var det himmelskt att få trampa på slät mark, trots den lååånga branta motvindsbacken på slutet.
I stolen under filten med en kopp kaffe passade jag på att lyssna på en podcast inspelad av @deeped och hans dotter @Amanda_Strandh. De pratade om sociala medier i den vardag som 13-åringar befinner sig i. Det var fan-sidor, ask.fm, snapchat, hauls, videofyme, selfies och ännu mer. Mycket känner jag igen genom samtal med min egen unge och annat var mer av nyhet för mig. Jag är tacksam över att Maya tycker om att dela med sig av vad som händer och hoppas att vi kan behålla det sättet att prata på fortsättningsvis. Jag vill att hon ska tycka att jag är nyfiken på ett omsorgsfullt sätt och inte tycka att det är jobbigt. Det är en balansgång – jag vet. Hur som helst var den knappa timmen med hörlurar i solen värdefull. Om du vill lyssna så finns den här. Jag tror inte att du kommer att tycka att det är bortkastad tid om du har barn i yngre tonår eller umgås med dem i skolan.
Det här var det 22:a inlägget i #blogg100
