Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Apr | Jun » | |||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | |||
| 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
| 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
| 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |
underhållning
Jag som inte brukar se på tv nästan alls har betat av två filmer på två dagar. På olika delar av lycklighets-skalan kan man ju säga. I går var det Black Swan som var ett elände av psykotiska ballerinor med prestationsångest som slutade i ond bråd död när Odette tar livet av sig. I dag handlade det om en fullblodshästen Sonya som bröt benet i ett lopp, kom tillbaka till galoppbanan och vann Breeders Cup. Jag grinade två gånger.
Svanarna ackompanjerades av grillad röding och dagens hästhjälte av grillat fiskspett. Så egentligen är väl hjälten Micke som fixade maten 🙂 Grillsäsong får det gärna vara året om och jag klarar mig utmärkt utan att lukta rök.
Det här var det 92:a inlägget i #blogg100 och vi hann faktiskt med att köpa bil i dag också.
jesus
Nu har jag det. Jag ska vara Jesus.
Syrran fyller 50 och har kalas i Oslo om någon månad. Temat är Brasilianskt och jag ska gestalta Guds son som står staty på Corcovado i Rio de Janeiro. Jag har sett honom på riktigt för rätt länge sedan när pappa bodde där och vi kom och hälsade på några veckor i taget.
Det blir perfekt. Ska bara se till att inte glömma vätskesystemet att hänga under klänningen, annars blir det svårt att skåla med armarna utsträckta hela tiden.
I ett allsmäktigt sken jungfruföddes det 91:a inlägget i #blogg100.
en dag för lite
Knepigt det här med fyradagarsvecka. Det är ju lika mycket som ska göras fastän det är en dag för lite att göra det på. Erkänner att jag har svårt att vara ledig ibland. Blir rastlös och har huvudet fullt av jobb ändå. En tur på cykeln i skogen och grillad röding hjälpte en stund.
Det här var det 90:onde inlägget i #blogg100 och det är faktiskt bara 10 st kvar.
onsdagsmys
Minecraft i soffan på en onsdagskväll som känns som fredag. agentagda bygger hus i kvadrater och jagas av zombies. Calle tycker att jag är hopplöst dålig. Det stämmer.
Det här var det 89:onde inlägget i #blogg100
socialt & kollegialt
Har haft en heldag med kollegorna från hela Sverige. Sen middag tillsammans med dem på American Table och det 88:onde inlägget i #blogg100 blir mest pliktskyldigt mellan för- och varmrätt.
det finns hopp för rektorsprogrammet
Jag gjorde mitt sista seminarium på rektorsprogrammet i dag. Jag har ju varit riktigt kritisk till formerna för programmet under de tre åren som gått. Det sista året med ledarskap som tre temauppgifter har varit de bästa när det gäller samarbete och kollegialt lärande. Vi har haft möjlighet att använda oss av modern teknik för att samarbeta i tema-trios och kunnat göra uppgifter tillsammans, vilket vi har kastat oss över i vår trio med stor lust och fröjd.
Möjlighet har vi alltså haft.
Men det har inte varit något krav, eller förväntat arbetssätt. Många grupper har ”samarbetat” genom att dela upp avsnitt mellan varandra, klippt och klistrat som grundskoleelever och presenterat som resultat. Antagligen för att någon, några eller alla i gruppen inte vet hur man skulle kunna arbeta i delade dokument och träfffats i online-möten när det behövts.
Jag, och flera med mig, har påtalat bristen på ikt i rektorsprogrammet vid flera tillfällen och i alla utvärderingar. Det har varit ett svalt, och till och med frostigt intresse för utveckling i den riktningen.
Men nu hörrni. Idag fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att bidra i utformandet av utbildningens upplägg i den nya upphandlingen som sker. Och det med fokus på ikt. Det är naturligtvis ett sant nöje och jag är nog fortfarande lite chockad över helomvändningen.
Nu ska jag göra mitt allra bästa för att ikt ska bli den hävstång för skolledares lärande som vi vill att det ska vara för pedagoger, och inte minst för våra barn och ungdomar i förskola och skola.
Äntligen. Äntligen verkar det som att det händer. Synd att det har dröjt alldeles för länge. Bra att det finns hopp.
Det här var det mest hoppfulla inlägget om rektorsprogrammet jag skrivit och det 87:e i #blogg100.
#hängmattehäng
En helg med sol och lättja är snart slut.
Lite ogräsrens, fotboll, ute-middag med familj och barnen hemma på Rufsiga Rundan, precis som det ska vara.
Lyckades fånga båda barnen, vid olika tillfällen, på bild i hängmattan. Där har jag hängt rätt mycket och gjort mitt bästa för att schasa bort ett snuv-virus.
Håller på att förbereda seminarium för rektorsprogrammet på universitetet i morgon. Läser andra gruppers texter och syr i hop någonslags presentation till vår egen dragning. Det är det näst sista seminariet, bara ledarskapsdeklarationen kvar i september. Det retar mig lite att examinationen skjöts upp till efter sommaren. Jag hade så gärna velat vara klar i morgon.
Det här var det 86:e inlägget i #blogg100, naturligtvis författat i hängmattan på Rufsiga Rundan, där det nu också finns ett mikro-vattenfall tack vare Micke.
drömtydning i settertappning
I natt drömde jag att vi skaffat hund. En spretig, ljuvlig irländsk setter som hette Kasper II. Han satt i knäet på mig, åtminstone i ett par sekunder innan han for runt och flaxade till nästa grej som var intressant.
Jag hade ju en Kasper för ganska precis 20 år sen, när jag pluggade i Karlstad. Bolands Kimball O’Hara hette han på riktigt och var den härligaste kompis man kunde tänka sig. Vi tränade bruks och han blev på vippen godkänd som bevakningshund. Det var bara det där med spårandet som var lite för svårt för en stående fågelhund. Bevakningen och lydnaden satt där det skulle. Mörkerbevakning gick klockrent och han markerade fienden med osviktlig precision. Jag satt mest bredvid och var förvånad i svarta kalla natten i nå’nslags bivack-liknande historia som vi hade byggt ihop med knäppetält och granruskor.
Snygg var han också och knep rosetter med hp på flera olika utställningar. Det är verkligen cirkusföreställningar eller kanske till och med freakshows. Det räckte med några stycken. Jag var inte så bra på att trimma, kamma och hålla reda på precis var fötterna på jycken skulle placeras.
Saknar hund, men inser att det inte passar in i livet just nu. Kanske en annan gång, och jag tror jag får börja smyga in diskussionen om sort/ras redan nu om det ska bli som jag vill… Liten hund är inget alternativ. Jag vill ha en stor, rejäl kompis som man kan brottas lite med och som inte bjäbbar. Jag tycker verkligen inte om bjäbbande hundar. Kanske är det för att små råttliknande saker inte blir tränade till lydnad och tar sig friheten att hoppa och låta utan att någon säger ifrån?
Om det inte blir en setter kanske det får bli någon mer utpräglad apporterande sjöfågelhund? Vatten måste den ju tåla, och det vore coolt om den kunde följa med i kajak 🙂 Risken är väl att den hoppar i sjön om den blir frestad av ånker som finns i närheten. Finns tid att fundera över här under parasollet när det 85:e inlägget i #blogg100 föddes ur en god natts sömn.
Bilden har jag lånat från www.coppers.se
lunch vid vatten
Har prickat in ett par luncher vid vatten i veckan. Nu längtar jag efter klipplunch i skärgård med kajaken liggande bredvid. Kanske på söndag. Under förutsättning att elakt förkylningsvirus vikit hädan. Jag gör mitt bästa för att jaga bort det hängande i hängmattan.
Det 84:e inlägget i #blogg100 föddes i takt med onödigt många nysningar.
eu-val med språkliga inslag
Tog omvägen till biblioteket och röstade i EU-valet idag. Det känns bra i hela kroppen. Hoppas att många gör detsamma, för jag tror att de som engagerar sig och röstar, också i de allra flesta fall vill ha ett öppet och vänligt Europa. Jag har gift in mig i en familj där öppenhet och vänlighet är ett signum och där flera har kommit till Sverige på 40-talet. De bidrar till ett bättre Sverige och jag känner tacksamhet mot både dem och politiker på 40-talet som välkomnade dem hit. Det var en tuff resa och en tuff början i ett nytt land och i ett nytt sammanhang där språket var en tröskel på vägen mot arbete och utbildning. Jag tror ju språket är en nyckel för att lyckas och skolan har ett enormt ansvar för att hjälpa nya svenskar att behärska språket som en väg mot oberoende. Heja alla svenska som andraspråk-lärare och resten av lärare som möjliggör det. Att inte lära sig språket i sitt nya land är inget alternativ.
Jag lunchade idag på en brygga i Djursholm. För några år sedan jobbade jag på en högstadieskola i Danderyd, där det fanns ytterst få elever med utländsk bakgrund. Svenska som andraspråk erbjöds inte, inte heller modersmålsundervisning för de få som fanns. Det kan hända att det ser annorlunda ut nu, det vet jag faktiskt inte.
Danderyd är en av Sveriges rikaste kommuner, som har den bästa skolan enligt SKL. Du får gärna dra din egen slutsats.
Det här var det 83:e inlägget i #blogg100.
