Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Aug | Okt » | |||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | |||||
La Grande Finale
Jag är på plats för avslutningsdag på rektorsprogrammet.
Blandade känslor, måste jag säga.
Kanske lite som att ta studenten?
Tre år av kompisar och lärande blandat med tentaångest i perioder. Vi har haft så roligt, särskilt på internaten. Jag har satt pris på både innehållet i utbildningen och nätverkandet med kompetenta, drivna och härliga kollegor. Tidigare har jag skrivit om och stretat för mer moderna arbetssätt som stämmer bättre överens med hur vi vill att det ska se ut i skolan, men det tänker jag inte göra idag.
Jag har inte en sekund ångrat att jag slutförde utbildningen fast jag inte har någon skolhuvudman längre. Nytta av utbildningen har jag i alla fall och jag hoppas att jag har kunnat bidra med ett annat slags perspektiv ändå.
Det har gått åt så ofantligt mycket tid för att genomföra rektorsprogrammet och ta mig igenom kurserna fyllda av ekonomi, juridik och ledarskap med godkända resultat.
I morse vid frukostbordet sa Maya ”Grattis till examen mamma. Vi är ju medberoende”.
Obetalbart.
Hade det inte varit för stor förståelse från Calle och Maya, som var 7 och 9 år när jag började, och oändligt stöd av Micke så hade det inte gått bra alls. Pepp och hejarop har jag fått från kollegan Sandra det senaste 1 1/2 året och det gör mig väldigt glad att chefen Örjan kommer och grattar vid examinationsceremonin lite senare idag.
Nu ska jag njuta hejdlöst av den allra sista dagen tillsammans med alla sköna människor i rektorsprogrammets H11.
Och vara säker på att boka in en post-avslutningsdejt med min fantastiska triogrupp. Tack Sara Carlson och Pernilla Hemmingsson för ett fenomenalt samarbete under hela tredje året. Ni är grymma!
Bilden är från en av våra basgruppsträffar. Rörigt, roligt och resultatinriktat.
Lördagsnöje med cykel
Jisses!
Har varit i Uppsala och sett på Martin Söderström Invitational – ett gäng grabbar som kör BMX i hopp. Stolliga trick med backflips, superman. cliffhanger, tailwhip och andra knasigheter.
Totalt dödsföraktande och otroligt skickliga artister underhöll i solig lördageftermiddag i botaniska trädgården.
Citatet på Kråkans BMX-hoj passar sällsynt bra.
Jorden runt på 80 dagar…
… eller från Bryssel till Nordmaling på en eftermiddag.
I går var jag i Bryssel och deltog i en tvådagars workshop hos Microsoft med rubrik ”Design and Deployment Workshop” och där syftet var att bli klokare tillsammans med skolmänniskor från olika delar av västeuropa i hur ledarskapet hos skolledare behöver förändras och förstärkas i en allt mer tekniktät värld. När lärares ledarskap är en förutsättning för gott lärande och när det är möjligt att göra sådant vi inte kunnat göra förut och på ett nytt sätt som motiverar och stimulerar.
I dag sitter jag och äter frukost på anrika Levar hotell i Nordmaling en bit från Umeå. Det gick alltså att ta sig från Brussel till Nordmaling på en eftermiddag.
Här ska jag och Sandra ta hand om en grupp lärare som ska bli kollegahandledare. Vi kommer att träffa dem under fyra dagar totalt. Två dagar nu, och två dagar i december.
Kollegialt lärande är det bästa lärandet. Nu ska vi göra vårt allra bästa för att skapa förutsättningar för det i Nordmaling, Gräsmyr och Levar.
Vi har fantastiska förutsättningar i och med att alla rektorer och skolchefen i Nordmaling går vår ”Förändringsledning i Skola” och vi har tillsammans med dem kunnat kratta manegen för form och innehåll som gagnar Nordmalings lärare.
Såhär nöjda var vi när vi lyckats hinna med kärran från Bromma till Umeå med minsta möjliga marginal och bara handbagage för fyra dagar. En liten guldmedalj tycker jag att vi förtjänar. Bilden har jag snott från @sandrawissting med hennes goda minne 🙂
Utmaningar på många sätt
Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.
Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?
Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.
Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.
Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.
För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.
