Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Nov | Jan » | |||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | 31 | ||||
augmented identity
Kråkan har nu för tiden ett chip fasttejpat på benet när han tränar och spelar match.
Det mäter och loggar hur långt han springer och med vilken intensitet. Lite coolt att det går att göra och se, tycker vi båda.
Samla in data är rätt så enkelt, men vad gör vi med all data vi har?
Förhoppningsvis går det att använda för att göra träningen både kul och mer effektiv i och med att det går att jämföra tillfällen med varandra. Kanske kombinera med en träningsdagbok för att kunna analysera hur det känns i kroppen?
Själv har jag grävt fram min ”Fitbit” ur byrålådan sedan ett par veckor tillbaka. Den sitter på armen och räknar steg och sömnmängd och kvalitet på densamma. Det får mig att gå lite extra omvägar och ta trappor istället för rulltrappor. Jag konstaterar också, fast jag redan visste det, att jag sova är min specialdistans, även om det blir för få timmar per natt för ofta. Ibland använder jag runkeeper när jag springer och cyklar, men gillar inte riktigt att behöva ha med telefonen ut. För mig kan ”lifelogging” vara ett sätt att motivera mig genom att visualisera prestation.
Jag har ibland skojat och sagt att ”snart sitter det ett chip inopererat i pannan på varenda unge så vi kan hålla reda på dom”. Tekniken finns, och används redan, men jag tror inte barn är de huvudsakliga måltavlorna än. Däremot skulle jag på allvar kunna göra det om det gjorde att jag slapp hålla reda på nycklar, passerkort och bankkort.
Läs mer om rfid-chip som opereras in i handen här i Deepeds blogg.
På bilden håller Kråkan och tomtenissan tillsammans i den lilla fnutten som är chipet.
framåt med tillbakablick
Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.
Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.
Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.
Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.
Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.
I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.
Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.
omväxling förnöjer
Jag har skrivit och skrivit i några dagar. Analyserat, jämfört och vägt ord på guldvåg. Redigerat och hållit tungan rätt i mun för att en rapport ska bli så tydlig som möjligt för mottagare.
Nu är jag lite trött på att skriva och vill ut bland folk igen. Det måste vara det bästa med mitt jobb. Att det är olika saker nästan varje dag och att det väldigt sällan blir långtråkigt.
Resten av veckan ska hela Atea Skola-teamet träffas på något hemligt ställe och jobba tillsammans. Det ser jag så himla mycket fram emot, för jag har nog dessutom några av världens bästa kollegor.
pynta eller paddla?
Det blev paddla.
Vi drog till Fejan från Räfsnäs i lördags morse tillsammans med H2O och Horisontkajak. Totalt 18 paddlare fångade en glimt sol nästan samtidigt som vi såg en säl väster om Tjockö.
Framme vid vandrarhemmet blev det bastu med havsbad. Kallt? Ja.
Ett alldeles suveränt julbord njöt vi av och jag kan varmt rekommendera det. Vi sjöng lite för kockarna som blev lite förlägna bakom spisen.
På vägen hem fanns inte mycket sol. Mer fifty shades of grey minus handklovar. Den timmen vi fick på lördagen var en tredjedel av Stockholms hela solmängd i november. Vältajmat helt enkelt.
På väg hem svängde vi förbi Rådmansö Bageributik och när vi passerade avtagsvägen till Rådmansö skola skuttade hjärtat till lite extra av glädje. Jag saknar skolan, där jag jobbade som rektor, med alla fina människor jag lärde känna där.
En härlig helg hade vi och den stoppar jag rakt in i må-bra-luckan. Och så hoppas jag att december bjuder på lite mindre dystert väder, även om vi faktiskt hann plocka fram lite adventsstjärnor som lyser upp mörkret innan trollen kom hem.
