Category Archives: ikt
Landslagsbloggen
Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.
Du kan läsa inlägget här.
Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.
mooc
Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉
Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.
Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.
Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.
Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.
Kul ska det bli i alla fall!
programmera mera
Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…
Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.
Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.
Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.
Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.
Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.
Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.
Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.
rekrytera mera!
F
ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.
Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.
Och vad tycker föräldrarna då?
Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.
Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.
Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).
verktygslåda goes skattkista
I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.
Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.
Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.
En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.
Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.
Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.
Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.
olika perspektiv
Jag hade under morgonen samtal som handlade om perspektiv. Det började med att snön föll rätt ymnigt i Kiruna där jag traskade mot stadshuset med mössan nerdragen så långt ner som möjligt. När jag kom fram konstaterade jag att våren visst tagit en paus. Jamen, det här är ju vår, menade Kiruna-bon jag pratade med. Och jo – det är det ju. I Kiruna. Men inte för en nollåtta.
När vi sedan pratade om förutsättningar för elever och hur de är beroende av var men bor och hur det går att använda teknik för att kunna åstadkomma upplevelser som kommer så nära som möjligt den ”riktiga” så blev det återigen en fråga om perspektiv. I Kiruna finns ju andra förutsättningar för museibesök än för barn och ungdomar i Stockholmsområdet. Min unge som är 11 var i veckan på besök i Livrustkammaren och tyckte lite nonchalant att det var tråkigt. Jag blir lite upprörd och tycker att hon är lite otacksam och hade hoppats att hon skulle sett besöket som en rolig och lärorik aktivitet. Som om hon automatiskt ska förstå att hon är lyckligt lottad som får möjlighet att uppleva det Stockholm har att bjuda på och att det är lättillgängligt som tusan.
Det blir lite som när jag växte upp och fick höra att jag skulle tänka på barnen i Afrika när jag inte gillade maten och ville äta upp…
Under en paus pratade vi om livsvillkor i Marocko, Indien och Rumänien i jämförelse med hur vi har det i Sverige. Det är sannerligen olika perspektiv och tillförde något till besöket i Kiruna som inte hade särskilt mycket alls att göra med skola, ikt, kartläggning av innovativa undervisningsmetoder. Ändå tacksamt och tänkvärt.
Det här var nummer 13 av inläggen i #blogg100
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Det går som tåget
Nu har jag åkt så mycket tåg den här veckan så att det räcker för ett tag framåt. Klev ur sängen kl 04:15 i morse och åkte från Stockholm till Sundsvall för att landa in exakt på tidtabell 09:57. Det är verkligen en fröjd att åka tåg när tidtabellen stämmer med verkligheten och det har den gjort ett par gånger nu. Wifi har det funnits (med undantag på sträckan mellan Karlstad och Charlottenberg), vilket har gjort det möjligt att både jobba, ladda ner böcker från biblioteket, läsa DN och se på House of Cards på Netflix. Det är faktiskt världsklass.
Att hänga i luften är också att hänga
Har just avslutat ett online-möte med människor på skilda platser på jorden. Sandra i Malmö, Patrik & Lisbeth i Göteborg, Thomas i London, Les i Seattle och undertecknad i Åkersberga möttes för att genomföra ett utbildningspass i konsten att utbilda kollegahandledare. När expertisen finns på andra sidan Atlanten behövde vi hitta sätt att träffas som fungerade.
Den första träffen skedde innan vi möttes på riktigt i London under tre dagar. Då använde vi Lync, som fungerade klockrent. Till vår skara fick vi ytterligare en medlem som inte har tillgång till Lync och vi övergick då till Hangout som fungerade lika klockrent.
Vi ser och hör varandra och kan dessutom dela skrivbord och skriva ner frågor och svar i chatten som finns bredvid. Frågeställningar postas i eventen/bokningarna och kan förberedas av alla.
I början var det lite trevande – låt det vara osagt om det berodde på avstånd eller språket, men det har vi kommit över nu. Det blir inte riktigt precis som att ses IRL, but pretty darn close. Det blir tillräckligt bra, och en fantastisk möjlighet att ses och lära av varandra som vi inte skulle haft om vi inte använt tekniken som hjälpmedel. Tidsskillnad är ju också spännande att ta hänsyn till med tre olika tider att förhålla oss till. Hittills har vi löst det och jag tror vi grejar resterande tillfällen också.
Jag gillar ju som bekant att fika och vi har en liten utmaning i hur vi ska få till just det nästa gång vi ses, som råkar vara på kvällen den 4 mars aka fettisdagen. Om någon har tips så tas de tacksamt emot :).
Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?
Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.
Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.
Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.
Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.
Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?
I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.
