Category Archives: lärande
utbilda och utbildas
Sitter på utbildning i projektledning. Det finns mycket jag skulle kunna säga om en tredagarsutbildning som i stora delar är en jättelång föreläsning. Vid några tillfällen får vi jobba casebaserat och applicera teorier i praktiska fall. Det gillar jag.
Det skrivs på papper och delas ut lappar i parti och minut. I morse skulle vi utvärdera lite grand och jag föreslog en digital samarbetsyta. En som vi kunde skriva i allihop och ha kvar tankar och slutsatser i efteråt. Gav förslag på en Padlet eller en OneNote-bok som exempel.
Det kanske kursledarna skulle tänka på till nästa kurs.
Tänk om de hade sagt ”Vilken praktisk lösning – hur går det till?” och ”Skulle du kunna visa eller hjälpa till att skapa en, för vi vet inte riktigt hur det går till.”
Det hade jag förstås gärna gjort, men i stället meddelade de att de inte hade de rätta tekniska lösningarna på plats.
Jag inser att jag inte lyckades förklara vitsen tillräckligt väl för att de skulle känna att det var tillräckligt angeläget, men för att det ska bli några förändrade arbetssätt behöver det nog ändå finnas lite nyfikenhet också.
Det gjorde det inte.
Jag hoppas att jag är mer intresserad av mina kursdeltagares förslag och önskemål än vad de är.
on the dark side
Under tre dagar njuter jag av att få gå en utbildning på Berghs och lära mig mer om att bygga varumärken i sociala medier. Det är Deeped och Sarah som jobbar tillsammans i konceptet #socialbydefault som håller i tyglarna. Det är nyttigt att få sitta på andra sidan i skolbänken och jag tror att jag är lite skadad av att vara både lärare och utbildare.
Ibland kanske mitt fokus hamnar på upplägg och former i tillägg till innehåll och jag får styra över mig själv till rätt plats på fokuskartan.
Ett par saker hos några av deltagarna som fascinerar och förbryllar mig är
a) bristen på nyfikenhet att använda digitala verktyg
b) brist på (för-)kunskaper
Om du går en kurs med titeln ”Att bygga varumärken i sociala medier” – borde du då inte ha ett eget Twitterkonto? Instagramkonto? Snapchatkonto? LinkedInkonto? Facebookkonto hade alla… Och är det inte en rimlig förkunskap att veta vad en algoritm är? Och kunna göra en enkel digital presentation av ett case? Det här är bara några av rätt många frågetecken.
Jag begriper mig inte riktigt på den där frågan som kom igår – ”När ska jag hinna med att omvärldsbevaka på arbetstid?” Va? tänkte jag, det gör en väl hela tiden, oavsett plats eller tid på dygnet? Hon som ställde frågan konstaterade idag lite triumferande att hon hade lagt in en halvtimme i kalendern för omvärldsbevakning varje vecka från och med i augusti efter semestern. EN HALVTIMME I VECKAN PÅ EN BESTÄMD TID?? Då är det nog ingen risk att hennes digitala kompetens kommer öka ens pyttelite, tror jag.
Och varför får vi kursmaterial på papper? Det är jättekonstigt.
Nog har jag fått med mig tankar och idéer som är kalasbra att realisera och pröva, men jag trodde att nivån på innehållet i utbildningen skulle vara mer komplex och utmanande än den hittills varit och hoppas att sista dagen blir något att riktigt vira hjärnan runt.
bilden av en professor i fysik
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HqBue4
Bilden av en professor i fysik – eller mina förutfattade meningar kanske, fick sig en rejäl omskakning förra veckan under årets BootCamp i Tylösand.
Jag hade den stora förmånen att få lyssna till Maria Strømme, professor i nanoteknik och verksam vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hon pratade om vad nanotekniken kan användas till i riktiga livet liksom. Jag blev fascinerad av framförallt kombinationen av bioteknik och nanoteknik där det går att använda t.ex. guldnanoskal för att hitta och förgöra cancerceller med hjälp av laserljus.
Maria gjorde ett sommarprogram och där förklarar hon både det och mycket annat. Du hittar det här och det är absolut värt sin timme.
Mina förutfattade meningar skäms jag lite över. Upp på scenen kliver en liten, ung (46 år) kvinna med skyhöga klackar på guldglittriga skor. Nu vet jag att professorer ser ut så också.
Innehållet i hennes föreläsning var häftigt och hoppfyllt. Framförandet var grymt. Hon bjöd på sig själv på ett härligt kaxigt sätt och jag tror att vi kommer att få se henne ta emot Nobelpris inom några år. Om det är nån som kan så är det hon.
Heja Maria – jag önskar att du kan inspirera fler unga (kvinnor) att forska. Det behövs.
Själv bidrog jag med att visa och låta Sveriges it-chefer pröva på programmering som det kan göras i skola och förskola. Här med min kompis Dash.
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HoAaVW
mooc
Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉
Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.
Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.
Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.
Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.
Kul ska det bli i alla fall!
feedbackfrossa
Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.
Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.
Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.
Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.
situationsanpassat lärande
I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.
Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.
Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).
Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.
Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.
Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.
Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.
tillgängligt
Jag älskar sommar i P1 och sommarpratarna! Berättelserna av dem alla med brokig bakgrund och olika erfarenheter förgyller mina lediga stunder. Jag har lyssnat på många som jag inte tidigare kände till och som överraskat med oväntade historier. Stunder i bilen p
å väg någonstans eller i hängmattan, absolut inte på väg alls. Eller i tältet på en klippa, på en springtur eller promenad, eller…
Ja – det är just det. Det går att ta med sig sommarpratarna var som helst och när som helst i podversion. Helt oslagbart. Det går att lyssna igen om man har lust. Vi har lyssnat i bilen på Martina Haag tre gånger som berättar om när hon springer Médoc maraton och blir omsprungen av en riddarborg och barnen (och jag) tjuter av skratt varje gång.
Det är lätt att hitta samtalsämnen som rör sig kring sommarpratarna och senast var det svärmor som tipsade om en av dem. Hon hade lyssnad på programmet kl 13:00 och meddelade att det också går att lyssna kl 22:00. Vi förklarade att det går att lyssna när som helst, och möttes av stor skepsis.
Det där med underhållning ”on demand” är inte vardag för alla, men jag är så grymt nöjd över att det finns. Radio, poddar, spotify, tv, netflix, osv är verkligen min grej. Jag vägrar att anpassa mig efter tv-tablåer och knarkar gärna många avsnitt på en gång av House of Cards en regnig dag.
Att låna böcker från biblioteket och rakt ner i plattan är ju också hur smidigt som helst. Snabbt och gratis kommer jag åt hur många mediokra deckare som helst och jag behöver inte ens resa mig ur hängmattan :D. Inga böter för för sent återlämnade böcker heller och packningen är lätt utan pappersromaner. Rätt så ofta blir det en köpebok också, möjligen är det liiite för enkelt att handla e-böcker hos bokus med konto kopplat dit…
Jag tycker faktiskt lite synd om de som kan eller inte vill lära sig hur man gör för att utnyttja utbudet maximalt för att det ska passa livet i övrigt. Det blir liksom… begränsande och o-flexibelt, för att man inte vill och orkar lära sig ny teknik. Mest frustrerande tycker jag att det är när någon inte ens vill prova. Den stora utmaningen är att motivera. Att kunna visa på fördelarna. Det passar inte lika bra för alla, men det vet man ju inte förrän man provat. Precis just de utmaningarna dyker upp i uppdragen på jobbet ibland. ”Jaha – vad ska det här vara bra för? Det har ju funkat bra förut.” Men sanningen är att det gamla värmländska talesättet inte funkar längre.
Bilden är från en tältnatt för någon vecka sedan. Orange Is The New Black gick på tv 🙂
Gör en sôm en allti har gjort så blir dä sôm dä allti har bleve.
Nä – det blir faktiskt sämre om man gör som man alltid har gjort. Och det blir det för att samhället förändras och livet med det. Vissa grejer måste man lära sig och vissa grejer berikar. Det där med delaktighet och demokrati är ett annat blogginlägg och det får jag ruva lite till på.
Dags att jobba en vecka igen. Hi ho let’s go!
att coachas eller inte coachas – det är frågan
”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.
Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.
Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.
Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.
I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.
Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.
Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.
mindset vs. statistik
Matematisk statistik – Kerstin Vännman
För ungefär 20 år sen, i maj, ägnade jag mig åt att läsa statistik vid Karlstad Universitet, som då ”bara” var en högskola. Jag bodde i lägenhet på Ulvsbygatan och hade en finfin balkong att fånga vårens solstrålar på medan jag löste statistikmysterier. Jag minns att det var varmt och skönt och det var rätt så svårt att hålla näsan i boken istället för upp mot solen. Jag körde tentan med buller och bång och fick sota för det under sommaren och fram till hösten när omtentan gick.
Prokrastinering i sin finaste form.
Nu är det maj igen och det är 9 grader ute och spöregn. Ungefär som de senaste två veckorna. Nu slukar jag Carol Dwecks ”Mindset – du blir vad du tänker” och det är betydligt svårare att skylla på vädret. Dessutom är det väldigt mycket mer intressant än Vännmans ”Matematisk statistik”. Annan typ av distraktion i form av små notiser från Twitter, Snap och Messenger har tillkommit och gör sitt bästa för att kvadda fokus, men det är en helt annan historia.
Slutsatsen måste ändå få bli att det är lättare att insupa klokskaper när innehållet är fängslande och när det är kallt och spöregn ute.
maxad lördag
Egentligen ligger ett inlägg med ett annat tema och gror, men det får vänta lite till. Har haft det stora nöjet att njuta av Calles fotbollsmatch i S:t Erikscupen mot Djursholm på förmiddagen och Mayas dansshow på eftermiddagen som en grand final på terminens showdans på Danshuset i Åkersberga.
Just fotbollsmatcherna är liiite mer frekventa än dansshowerna, men det gick bra att få med både och i dag. Extra roligt var att pappa med fru kunde vara med att titta. Det är roligt att se att träning ger resultat och jag tillhör de som tror att övning betyder mer än talang. Med det inte sagt att ungarna saknar talang, men jag ser ju hur deras passion och engagemang gör att de utvecklas och blir bättre och bättre. Om du är nyfiken på det där med fixed vs. growth mindset så är det spännande att läsa Carol Dweck, (The New Psychology of Success) eller kanske Daniel Coyle (The Talent Code) på temat.
Att få kila emellan med en springtur i vårgrönska och ett yogapass efter det innan middag satt helt rätt. Det är så vackert ute så att det gör ont i kroppen. Lite mer definierat lär det göra ont i kroppen i morgon när träningsvärken ger sig till känna. Försökte mig på den avancerade nivån på yogapasset idag, men det var faktiskt lite väl optimistiskt. Nej, jag kan inte stå i brygga med det ena benet i luften i 40 sekunder. Än. Kanske när jag övat i typ ett par hundra år till ;)? Skönt är det i alla fall och varje gång jag yogar så undrar jag varför jag inte gör det varje dag.
Avslutar dagen med grillad värmlandsälg, kantarellstuvning, mangosalsa och jordärtskockspuré. Den älgen hade inte dött i onödan.
ÅBK Blå – Djursholm P04
Danshusets dansshow -hela ensemblen tar emot applåder och hurrarop.
