Category Archives: sociala medier
on the dark side
Under tre dagar njuter jag av att få gå en utbildning på Berghs och lära mig mer om att bygga varumärken i sociala medier. Det är Deeped och Sarah som jobbar tillsammans i konceptet #socialbydefault som håller i tyglarna. Det är nyttigt att få sitta på andra sidan i skolbänken och jag tror att jag är lite skadad av att vara både lärare och utbildare.
Ibland kanske mitt fokus hamnar på upplägg och former i tillägg till innehåll och jag får styra över mig själv till rätt plats på fokuskartan.
Ett par saker hos några av deltagarna som fascinerar och förbryllar mig är
a) bristen på nyfikenhet att använda digitala verktyg
b) brist på (för-)kunskaper
Om du går en kurs med titeln ”Att bygga varumärken i sociala medier” – borde du då inte ha ett eget Twitterkonto? Instagramkonto? Snapchatkonto? LinkedInkonto? Facebookkonto hade alla… Och är det inte en rimlig förkunskap att veta vad en algoritm är? Och kunna göra en enkel digital presentation av ett case? Det här är bara några av rätt många frågetecken.
Jag begriper mig inte riktigt på den där frågan som kom igår – ”När ska jag hinna med att omvärldsbevaka på arbetstid?” Va? tänkte jag, det gör en väl hela tiden, oavsett plats eller tid på dygnet? Hon som ställde frågan konstaterade idag lite triumferande att hon hade lagt in en halvtimme i kalendern för omvärldsbevakning varje vecka från och med i augusti efter semestern. EN HALVTIMME I VECKAN PÅ EN BESTÄMD TID?? Då är det nog ingen risk att hennes digitala kompetens kommer öka ens pyttelite, tror jag.
Och varför får vi kursmaterial på papper? Det är jättekonstigt.
Nog har jag fått med mig tankar och idéer som är kalasbra att realisera och pröva, men jag trodde att nivån på innehållet i utbildningen skulle vara mer komplex och utmanande än den hittills varit och hoppas att sista dagen blir något att riktigt vira hjärnan runt.
situationsanpassat lärande
I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.
Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.
Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).
Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.
Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.
Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.
Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.
rekrytera mera!
F
ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.
Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.
Och vad tycker föräldrarna då?
Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.
Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.
Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).
Utmaningar på många sätt
Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.
Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?
Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.
Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.
Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.
För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.
omtanke – också på twitter
I morse möttes jag i Twitterflödet av spam från en jag följer. Det kom en (uppenbart) lömsk länk till mig och många andra samtidigt från samma konto. Jag rös lite och tänkte att det vore obehagligt om det skulle drabba mig. Svarade kvickt och tipsade om att byta lösenord.
Såg precis därefter att det var en annan i flödet som konstaterade att det var en av Gävles rektorer som fått virus på sitt konto. Kika på det här:
Jag tycker faktiskt att lite omtanke är det minsta man kan begära av människor, oavsett det är i sociala medier eller i den ”riktiga” världen.
Och ibland undrar jag varför vi är så förvånade över att barn och ungdomar beter sig illa, eller råkar illa ut på webben, när vuxna (som borde vara förebilder) beter sig och uttrycker sig så här nonchalant.
Nummer 42 i #blogg100 har landat ner i soffan. Happy Friday!
två flugor på smällen
Låg utslagen under en filt i trädgården efter en jäkla skit-tur på cykel för en stund sedan. Skit-tur av minst ett par olika anledningar. Hade missbedömt mängden snö som låg kvar i skogen och kom knappt framåt på skogsstigarna och var prickigare än Pippis Lilla Gubben (fast av lera) när jag nådde civilisationen. Jag brukar ju säga att jag helst inte cyklar på asfalt, men i dag var det himmelskt att få trampa på slät mark, trots den lååånga branta motvindsbacken på slutet.
I stolen under filten med en kopp kaffe passade jag på att lyssna på en podcast inspelad av @deeped och hans dotter @Amanda_Strandh. De pratade om sociala medier i den vardag som 13-åringar befinner sig i. Det var fan-sidor, ask.fm, snapchat, hauls, videofyme, selfies och ännu mer. Mycket känner jag igen genom samtal med min egen unge och annat var mer av nyhet för mig. Jag är tacksam över att Maya tycker om att dela med sig av vad som händer och hoppas att vi kan behålla det sättet att prata på fortsättningsvis. Jag vill att hon ska tycka att jag är nyfiken på ett omsorgsfullt sätt och inte tycka att det är jobbigt. Det är en balansgång – jag vet. Hur som helst var den knappa timmen med hörlurar i solen värdefull. Om du vill lyssna så finns den här. Jag tror inte att du kommer att tycka att det är bortkastad tid om du har barn i yngre tonår eller umgås med dem i skolan.
Det här var det 22:a inlägget i #blogg100
skogsrån eller pedofiler i appar?
Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.
Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.
Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.
Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?
Det här är det fjärde inlägget i #blogg100
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Barn och sociala medier
I onsdags pratade jag om små barn och sociala medier på NETT (Norrtälje Erövrar Teknologiskt Tänkande) för förskolepedagoger. NETT har i år en dag för grund- och gymnasiepedagoger samt en dag för förskolepedagoger. Ett fenomenalt innehåll med imponerande variation.
Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och fascinerar mig mycket. Jag har en dotter på 11 år som rör sig rätt så obehindrat i olika sociala forum på webben. Hon instagrammar och bloggar och följer andras aktiviteter där och på youtube. Än så länge tycker hon att det är roligt att jag följer henne på instagram, läser hennes blogg, kommenterar och hon visar gärna vilka bloggar hon gillar och vilka kanaler hon prenumererar på på youtube. Jag gissar att det kommer att gå över, men jag tar alla chanser jag får att lära mig mer om vad som händer i hennes värld.
Det började för ett par, tre år sedan när hon började titta på bolibompa på SVT-play och hängde en del på Panfu. Senare var det Moviestar Planet som lockade mer och för att hänga med i svängarna skaffade jag mig en egen liten figur som jag döpte till MiniMärta. Det är intressant att fundera över och analysera vad som gör att kidsen vill ägna tid och spendera pengar på vissa sociala sajter. Element av spelifiering förekommer för att motivera barnen att spela mera och spendera mer tid på sajten. Det kan bli riktigt dyrt om man ska ha råd med snyggaste kläderna och kunna ha riktigt många vänner. För att inte tala om hur många ”Starcoins” det kostar att inreda sitt rum, köpa ”boonies” (som är husdjur) och kunna ”levla” för att få högre status i kompiskretsen. Starcoins kan man bl.a. få tillgång till genom att köpa ett VIP-medlemskap, göra animerade filmer och titta på andras filmer. Här har jag klippt in en bild på hur det kan se ut på MSP.
Statens medieråd har gett ut en rapport ”Ungar och medier” – där det finns mycket godis att läsa för den som är nyfiken på barns och ungdomars medievanor. Du kan hitta den här.
Det framgår bl.a. att flickors och pojkars liv på webben ser rätt olika ut och det märker jag hemma också. Sonen som är 9 år spelar gärna spel istället. Minecraft är en favorit och han spelar också på spelo.se och spela.se. Intressant är att det finns en egen kategori av spel för flickor där de kan fixa drömdejten, ha en nagelstudio, välja kläder och lägga make up. Själv blir jag lite illamående och är glad att jag vet om att det är på det sättet så att jag kan prata med mina barn om det.
Sonen säger att jag är för dålig på Minecraft för att få spela tillsammans med honom och att jag behöver bli väldigt mycket skickligare för att det ska komma på tal. Det är tveksamt om det kommer att hända för jag har verkligen inte fångats in av spelet. Personligen tycker jag att det är fult och förstår inte poängen, även om jag gärna skulle vilja. Han däremot gillar det skarpt och pratar med andra (som jag inte vet vilka de är) på Skype för att lösa problem tillsammans. Det finns en hel del lärare som utnyttjar Minecraft för att motivera elever och använder det för ett nytt slags lärande. I en facebookgrupp (Minecraft Education i Norrtälje) diskuteras hur det går att göra bättre och bättre ur ett lärandeperspektiv. Och man behöver alls inte bo i Norrtälje för att delta där :).
Ett annat fascinerande fenomen är de unga ”youtubers” som fångar barn och ungdomar och helt ogenerat (och mycket listigt) marknadsför stora producenters varor. Miss Lissibell är ett exempel på hur det kan gå till. Lisa Jonsson går i sjätte klass och har producerat sina youtube-filmer i ett par, tre år vid det här laget. Hon har 1164 klipp på sin youtubekanal, bloggar, twittrar och instagrammar förstås också. Hon är mycket skicklig för att vara 12 år gammal och har 50 – 60 000 views på sina klipp. Hon lägger ut minst ett och i bland flera på en dag. Jag för gärna diskussionen med dottern om vilket syfte Lisa har med sina filmer och vad det är som fångar så många tittare.
Här kan du se ett exempel på vad Miss Lissibell bjuder på.
Min poäng är att för att vi ska kunna möta elever och barn på de arenor och i de forum där de befinner sig så måste vi som vuxna också vara där för att förstå vad som händer. Det går inte att vara överallt, men vi måste göra nedslag här och där. Det är ganska lätt när barnen är små eftersom de ofta tycker att det är roligt att dela med sig. Jag brukar få hålla i mig i bland för att inte verka för kritisk och fördömande eftersom jag misstänker att mina barn då skulle stänga diskussionen utan pardon.
Det här var bara några få exempel på ställen som barn hänger på och det finns såklart många fler. Om du inte har egna barn så hugg tag i grannens eller kompisens och mjölka dem på så mycket information du kan ;). För dig som jobbar i skolan är det ju enkelt. Var nyfiken, använd eleverna och låt dem berätta och visa hur de umgås på webben. Det är väl investerad tid.
Är du kompis med chefen?
Ja, det är det säkert många som undrar över. Jag tänkte mest lyfta frågan i kontexten chef-medarbetare och sociala medier. Själv har jag ganska nyligen bytt jobb och således också chef, men det är inte alls första gången jag funderar över saken. Förut var jag skolledare och chef över ganska många. Nu är jag inte chef över någon alls.
Det är rätt intressant att reflektera över arbetsgrupp, individer i den och hur var och en förhåller sig till sociala medier. Med sociala medier menar jag i det här sammanhanget facebook, twitter och instagram.
Relationerna till kollegor är en sak, men relationen till chefen är av en annan sort tycker jag. Det handlar om hänsyn och respekt åt båda håll. Min ståndpunkt som chef har varit att jag inte har medarbetare som vänner på facebook. Inte av någon slags rädsla över vad de skulle kunna ta del av som gäller mig, utan precis tvärt om. Jag har valt att ha det så av hänsyn till dem och till deras privat- och familjeliv. Det finns tillfällen som passsar bättre att dela med sig av med vänner och inte sin rektor. I det ställningstagandet har det varit viktigt för mig att hantera/behandla alla medarbetare på samma sätt. Dessutom har jag varit noga med att kommunicera hur jag resonerar för att undvika missförstånd.
När det gäller twitter har jag tvärtom uppmuntrat twittrande från min personal och har gärna sett att vi ömsesidigt har följts åt. För mig är twitter mer av en professionell kanal och jag försöker twittra mestadels ur ett jobbperspektiv på ett personligt sätt, utan att bli för privat.
Många skolor jobbar tillsammans med elever i sociala forum och det är lika viktigt där för lärare och skolledare att fundera och reflektera över hur de går att använda på bästa sätt. Ett sätt är att jobba med slutna grupper på facebook eftersom man inte behöver vara kompisar om men inte vill.
Jag har full respekt och förståelse för att chefer och medarbetare väljer att agera olika i sociala medier. Det jag vill skicka med är att jag tror att det är viktigt att chefen eller de vuxna i skolan kommunicerar tydligt sin ståndpunkt i frågan till sina medarbetare eller elever.
Ha en fin helg på dig!
