Category Archives: ute
propagandapaddling
Titeln på inlägget myntades tidigt i somras och känns givet.
I år har vi lyckats få ihop många fler dagar på vattnet än vi fick förra sommaren och vi har paddlat både med och utan barn.
För ett par veckor sen stack vi ut till Horisont kajak på Norråva och hyrde en Necky K2:a till Maya och hennes kompis Alma och en Necky Eliza till Calle. Det finns en farkost för varje behov på Horisont, den saken är säker. Har hört ryktas om att det till och med går att hyra canadensare 😉
Tjejerna är 14 år och kom väldigt väl överens i varsin sittbrunn. Calle är 12 och hanterar både båt och paddel som om han aldrig gjort annat. Det blåste rätt rejält på väg ut mot Västerholmen och för säkerhets skull kopplade Micke och jag på en bogserlina på varsin båt – bara för att inte riskera att dom skulle blåsa bort. Paddla framåt fick dom göra själva 🙂
Det tog någon timme att komma fram till slutdestination och vi satte upp tälten på en gång. Skönt häng på klipporna med grillad korv till middag. Vi for hemåt vid lunchtid och sjön hade lugnat ner sig betydligt. Bleke och sol gjorde turen behaglig. Ett ordentligt vattenkrig utanför Trollholmarna blev det också. Det kan ha varit jag som började, hehe…
Några dagar senare for Micke och jag norrut, tog bilfärjan från Öregrund över till Gräsö och petade ner kajakerna i vattnet. Vilken märklig skärgård! Grunt som tusan, vilket gjorde att inga andra än paddlare kom fram, och inte mer än ett par stycket kajakare såg vi på tre dagar heller. Lätt som en plätt att hitta fantastisk tältplats varje kväll var det också.
Mysiga kobbar och skär att leka mellan och jag lovar att vi såg alla nyanser av blått som går att tänka sig.
Alla väderappar signalerade regn och åska på sen eftermiddag och vi fick upp tältet innan ovädret började. Det finns få saker som är mysigare än ruskväder på rätt sida av tältduken 🙂
Det blåste snabbt över och morgonen därpå tog vi en tur till Örskär några kilometer bort och kontrasten mellan skyddad innerskärgård och öppet hav är enorm. Vi hade nästan ingen vind alls och Örskärs fyr visade sig från sin allra vackraste sida.
Vi klev i land och njöt av en finlunch vid vandrarhemmet. Örskär ligger i höjd med Forsmark och på väg tillbaka mot Gräsö såg vi kärnkraftverken tydligt i horisonten.
Vi hittade en solig klippa att hoppa i land på och dröjde kvar så länge vi kunde innan vi var tvungna att åka tillbaka hemåt.
Nästa tur gick till Gällnö, också från syrran och Horisontkajak på Norråva. En sak kan en ju vara helt säker på – hon kan grejen med bra kaffe 🙂
En fin tur till Gällnö blev det, men Gällnö Bar på en solig dag mitt i sommarsemestern ska vi undvika. Knökfullt med folk och framförallt små hundar som mest är i vägen och helt onödiga eftersom de sällan verkar kunna gå själva. God mat, välsmakande öl och en fenomenal lemonad fanns det i alla fall, men vi gled därifrån rätt snart och hittade en egen liten klippa att kliva i land på.
Och tänk – vi hann med en tur till Hallonstenarna också!
Fina, fina Hallonstenarna med perfekt tältplats, solig kvällsklippa i väster och lika solig frukostklippa i öster. Och den där hällen som har ett precis rätt dimensionerat veck i berget så att den passar som huvudkudde och blir en sjuhelvetes läsplats. Och som om det inte vore nog med det – ett alldeles välplacerat fotsteg i graniten så att det funkar som språngbräda rakt ut i det ljuvliga bräckta vattnet. Varmt var det och många dopp behövdes.
Jag älskar Skärgårdsstiftelsen som ordnar så att det är möjligt, och till och med lätt att vara ute i Skärgården. Jag tycker att alla som vistas ute i skärgården borde stödja Skärgårdsstiftelsens arbete. Det är en liten gest för att hjälpa till. Vid Östra Lagnö har stiftelsen ställt i ordning parkeringsplatser och det finns en perfekt plats att lägga i kajakerna ungefär 300 meter ifrån parkeringsplatsen. Och är det inte underligt? Det fanns en bil parkerad på en vändplan precis vid iläggsplatsen. Någon som inte orkat gå 300 meter till parkeringsplatsen utan i stället parkerar så att det blir svårt för alla andra att vända. Och gissa vad? Bilen tillhörde två medelålders män som vi mötte när vi kom tillbaka, fullt kapabla att paddla och med det också fullt kapabla att promenera 300 meter.
Jag älskar också allemansrätten. Vem som helst får tälta varsomhelst utom på någons tomt eller på andra få ställen där det är tältningsförbud. Det kan vara ett fågelskyddsområde eller nationalparker. Det enda du behöver göra är att visa hänsyn. Det är så enkelt. Gräv ner skiten (tillräckligt djupt) och ta med dig annat skräp med hem tillbaka. Jag vill inte sitta på en klippa och äta frukost i någon annans gamla äggskal. Jag vill verkligen inte snubbla över någon annans toapapper och jag vill inte se röken av varken flaskor, engångsgrillar eller plastrester.
När jag ändå är i farten så tycker jag att Sjöräddningssällskapet också förtjänar uppmärksamhet. Det är en ideell organisation som finansierar sitt ovärderliga arbete med hjälp av medlemsavgifter, donationer och gåvor. Du behöver inte vara medlem för att få hjälp, men håll med om att det skulle kännas ordentligt mycket bättre att ha betalt medlemsavgiften den dagen du verkligen behöver deras hjälp? 67 kr/månad kostar det. Typ 2 latte på sta’n.
Ta hand om vår skärgård så vi alla kan fortsätta njuta av den. Det gör gott i både kropp och själ att få vara ute, paddla, bo i tält, läsa böcker och äta middag på en klippa.
Take nothing but pictures. Leave nothing but footprints.
I bästa fall får vi möjlighet att ge oss ut igen, innan isen lägger sig. Håkanskär. Ja, Håkanskär står högst upp på listan just nu.
Bilderna är lite huller om buller tagna av både Micke och mej. Antagligen syns det, antingen på motivet eller kvalitén vem som stått bakom kameran 🙂
tillgängligt
Jag älskar sommar i P1 och sommarpratarna! Berättelserna av dem alla med brokig bakgrund och olika erfarenheter förgyller mina lediga stunder. Jag har lyssnat på många som jag inte tidigare kände till och som överraskat med oväntade historier. Stunder i bilen p
å väg någonstans eller i hängmattan, absolut inte på väg alls. Eller i tältet på en klippa, på en springtur eller promenad, eller…
Ja – det är just det. Det går att ta med sig sommarpratarna var som helst och när som helst i podversion. Helt oslagbart. Det går att lyssna igen om man har lust. Vi har lyssnat i bilen på Martina Haag tre gånger som berättar om när hon springer Médoc maraton och blir omsprungen av en riddarborg och barnen (och jag) tjuter av skratt varje gång.
Det är lätt att hitta samtalsämnen som rör sig kring sommarpratarna och senast var det svärmor som tipsade om en av dem. Hon hade lyssnad på programmet kl 13:00 och meddelade att det också går att lyssna kl 22:00. Vi förklarade att det går att lyssna när som helst, och möttes av stor skepsis.
Det där med underhållning ”on demand” är inte vardag för alla, men jag är så grymt nöjd över att det finns. Radio, poddar, spotify, tv, netflix, osv är verkligen min grej. Jag vägrar att anpassa mig efter tv-tablåer och knarkar gärna många avsnitt på en gång av House of Cards en regnig dag.
Att låna böcker från biblioteket och rakt ner i plattan är ju också hur smidigt som helst. Snabbt och gratis kommer jag åt hur många mediokra deckare som helst och jag behöver inte ens resa mig ur hängmattan :D. Inga böter för för sent återlämnade böcker heller och packningen är lätt utan pappersromaner. Rätt så ofta blir det en köpebok också, möjligen är det liiite för enkelt att handla e-böcker hos bokus med konto kopplat dit…
Jag tycker faktiskt lite synd om de som kan eller inte vill lära sig hur man gör för att utnyttja utbudet maximalt för att det ska passa livet i övrigt. Det blir liksom… begränsande och o-flexibelt, för att man inte vill och orkar lära sig ny teknik. Mest frustrerande tycker jag att det är när någon inte ens vill prova. Den stora utmaningen är att motivera. Att kunna visa på fördelarna. Det passar inte lika bra för alla, men det vet man ju inte förrän man provat. Precis just de utmaningarna dyker upp i uppdragen på jobbet ibland. ”Jaha – vad ska det här vara bra för? Det har ju funkat bra förut.” Men sanningen är att det gamla värmländska talesättet inte funkar längre.
Bilden är från en tältnatt för någon vecka sedan. Orange Is The New Black gick på tv 🙂
Gör en sôm en allti har gjort så blir dä sôm dä allti har bleve.
Nä – det blir faktiskt sämre om man gör som man alltid har gjort. Och det blir det för att samhället förändras och livet med det. Vissa grejer måste man lära sig och vissa grejer berikar. Det där med delaktighet och demokrati är ett annat blogginlägg och det får jag ruva lite till på.
Dags att jobba en vecka igen. Hi ho let’s go!
svansjön
Vilken härlig dag!
Sovmorgon. Väcks av de stora båtarnas brölande i dimman ute på Trälhavet. Packa mat och lägga kajakerna på biltaket. Bara 10 minuter bort finns världens bästa iläggsplats och sedan är det fritt fram i skärgården.
Vi försökte undvika att störa de stora flockarna av svanar som vi mötte, men några av dem tyckte att i såg otäcka ut och sprang flaxande iväg för att klumpigt flyga iväg en bit bort.
Vi vispade runt en stund och hittade en solig klippa att klättra upp på.
Vårdag i solen med espresso och deckare är avkoppling.
Inte nog med det. Det blev middag också. Jag glömmer alltid något och idag var det korvbröden som låg kvar hemma. Det kunde absolut varit värre.
På vägen hem lyckades jag fånga en av svanarna på bild. Det är pricken alltså.
Det gäller att hålla koll på väjningsreglerna på sjön. Vi gissade på störst går först. Det funkade. En gång när vi skulle korsa Furusundsleden i rusningstrafik gjorde vi en lite väl optimistisk avståndsbedömning och fick onödigt bråttom ett tag.
I dag var en sån där dag när paddeldragen blev långsammare ju närmre land vi kom. Jag ville fortsätta, men mörkret kom närmare och det var dags att åka hem. Möjligen, kanske, eventuellt blir det en tur i morgon också. Då med solskyddsfaktor på näsan.
ice, ice baby
Var ute på hal is och hade det glatt för en stund sen. 45 minuters snigelspring med en blandning av is, lera och lite sol på näsan. Äntligen lite vårluft och lite enklare att hinna ut i dagsljus. Jag har längtat massor. Kanske var det till och med lite skönt att det inte gick att springa överallt för då kunde jag njuta längre tid av sol och luft.
Underbart behagligt var precis vad det var. Jag är inte ett dugg sugen på att tävla med andra när det gäller sträckor eller tider, varken på cykel, i kajak eller med löpardojorna på. Jag är egentligen inte ens särskilt sugen på att tävla med mig själv. Lite kul är det att se när jag orkar mer och att träning ger resultat, men mina motiv och drivkrafter behåller jag för mig själv och har inget behov att jämföra mig med andra. För inte så väldigt länge sen sprang jag inte alls, men det gör jag nu och tycker till och med om det. Varvar gärna med lite yoga och för några veckor sen deltog jag i en workshop på Yogabolaget där jag lärde mig att stå på händer. Det hade jag inte gjort på rätt många år och skrattmusklerna fick minst lika mycket motion som överkroppen.
framåt med tillbakablick
Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.
Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.
Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.
Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.
Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.
I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.
Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.
pynta eller paddla?
Det blev paddla.
Vi drog till Fejan från Räfsnäs i lördags morse tillsammans med H2O och Horisontkajak. Totalt 18 paddlare fångade en glimt sol nästan samtidigt som vi såg en säl väster om Tjockö.
Framme vid vandrarhemmet blev det bastu med havsbad. Kallt? Ja.
Ett alldeles suveränt julbord njöt vi av och jag kan varmt rekommendera det. Vi sjöng lite för kockarna som blev lite förlägna bakom spisen.
På vägen hem fanns inte mycket sol. Mer fifty shades of grey minus handklovar. Den timmen vi fick på lördagen var en tredjedel av Stockholms hela solmängd i november. Vältajmat helt enkelt.
På väg hem svängde vi förbi Rådmansö Bageributik och när vi passerade avtagsvägen till Rådmansö skola skuttade hjärtat till lite extra av glädje. Jag saknar skolan, där jag jobbade som rektor, med alla fina människor jag lärde känna där.
En härlig helg hade vi och den stoppar jag rakt in i må-bra-luckan. Och så hoppas jag att december bjuder på lite mindre dystert väder, även om vi faktiskt hann plocka fram lite adventsstjärnor som lyser upp mörkret innan trollen kom hem.
Roslagshelg
För ett par veckor sedan åkte Micke och jag norrut, längs kusten genom Roslagen med kajaker och cyklar fastknutna på bilen.
Vi satte i båtarna och vispade runt i Vettershagatrakten. Skuttade upp på en klippa för att käka äggmackor och dricka kaffe så fort solen visade sig. Njöt av solstrålarna och paddlade tillbaka till bilen i stilla höstväder.
Vi styrde kosan mot Grisslehamn och tog in på Hotell Havsbaden. Inga väckarklockor i sikte och god frukost med havsutsikt. Letade oss ut till Singö och hittade grusvägar och stigar med hala hällar att cykla på. Flera havsörnar höll oss sällskap längs med vattnet som glittrade.
På vägen hem körde vi förbi Edblad i Gåsvik och åt en fantastisk lunch. Lite bling följde med hem, det var ju oundvikligt 🙂 .
En helg att stoppa i må-bra-luckan. Ute är bättre än inne. Och jag är bortskämd med världens bästa lekkamrat.
komfortzon
Tog ett kliv utanför igår. Helt frivilligt åkte jag lift uppför en slalombacke i Järvsö och satte av nerför på Blixten iförd skyddsutrustning som i bästa NHL-klass. Såg tuffare ut än jag kände mig när jag fått på mig grejerna…
Det går bra att hyra cykel också, tillsammans med hjälm och skyddsgrejer att sätta utanpå kroppen. Vi hade med hojarna hemifrån – tänkte att Blixten behövde ut och lufta sig. Cykeln åker med i liften och den sätter man fast på sidan. Rätt enkelt när man kommit på tricket. I skogen har jag åkt förut och nerför har det gått då och då. Men inte så här.
I 54 km/h som fortast. Det är fort.
Fart kittlar – och särskilt när det går sådär fort så att det inte är helt säkert på att det kommer att gå bra. Det är väl det där med att kliva utanför komfortzonen. Jag försökte tänka lite Pippi-ish ”Det här har jag aldrig gjort förut så det kommer säkert att gå jättebra”. Och det gjorde det. Förutom när jag kraschade i en hårnålskurva där det gick lite väl fort och det var lite väl smalt. Bara lite stukat självförtroende men ingen trasig kropp. Totalt uppgick skadorna när dagen var slut till lite skrapsår på Micke och en punktering som han lagade i MacGyver-stil vid sidan av stigen.
Det är en kick att lära nytt och kunna mer. För mig funkar det bäst när det är svårt, på gränsen till vad jag klarar av, men med vetskap om att det finns någon slags skyddsnät om det går väldigt fel. Jag vet att Micke sopar upp resterna om det behövs, det har han gjort tidigare. 
Sen är det ju skönt att kunna skylla på honom när träningsvärken sätter in på ställen som jag inte ens visste att jag hade 😛
Det blev en härlig alternativ midsommar och vi sjönk ner i en jacuzzi på Orbadens hotell med utsikt över Ljusnan på eftermiddagen.
när huv’et är dumt får kroppen lida
Min högra fot är blå och en storlek större än den vänstra. Det fånigaste är att det är på grund av att jag sparkade på min cykel. Jag blev riktigt arg för att det inte gick så bra som jag tyckte att jag förtjänade på en stig i skogen och behövde avreagera mig. Korkat att sparka. Korkat att göra det på cykeln. Learning by pain kan man säga att metoden heter.
Det räcker som inlägg nummer 63 i #blogg100.
lekfullt
Ett par mil på cykel, både i skog och på asfalt. Satte cyklarna på bilen och körde upp till Domarudden för att göra en mil i skogen. Tog en solpaus på en solvarm stenhäll och ett depåstopp med bränslepåfyllning tillbaka på Domarudden. Konstaterade att vi var tillräckligt pigga för att cykla hem också. Då hade vi inte räknat med den elaka motvinden som gjorde allt för att ta död på oss. Stumma ben skönt trötta sjönk vi ner i en stol på Rufsiga Rundans baksida, med en kaffe i handen. Jag drog en filt över kroppen och tror att jag nickade till en stund. Ute ÄR verkligen bättre än inne.
Djupt nersjunken i soffan lekte jag lite med iMovie, man kan väl kalla det för premiär… Maya hjälpte till och det gick halvbra. Jag vill göra själv och hon vill göra åt mig. Det blev en liten cykelsnutt – otippat va’?
Här kommer premiären
Hoppas du blev sugen på en tur på hjul i skogen.
Det här var det 36:e inlägget i #blogg100
