Kommunikation ur föräldraperspektiv
Foto av Daniel Boyle
Jobbet är i full gång igen och snart skolorna också. Kalendern fylls på snabbt, snabbt.
Under den här veckan är båda mina barn outsourcade till varsit kollo – den ena på fotbollsläger och den andra på artistkollo och det är deras mormor som tar hand om logistiken på hemmaplan. I min vilja att underlätta för mamma spenderade jag i går kväll ganska lång tid vid köksbordet med papper och penna till hands för att skriva ner alla tider, platser och aktiviteter hon behöver hålla koll på under veckan. Mamma är bara fläckvis digital ännu. Jag letade febrilt i mejl, på hemsidor och i facebookgrupper för att få ihop en planering som innehöll benskydd, vattenflaskor, lappar om discon och vem som får bada i vilkens sällskap. Därtill spelar P04 två olika cuper i helgen som kommer på två olika platser med olika tider för gruppspel och eventuella finaler. Låter det rörigt? Jajamän – det är precis det som är mitt problem.
Sedan ett år tillbaka får vi åtminstone mejl från skolan från barnens respektive klassföreståndare med information om vilka utflykter och friluftsdagar som planeras och när det ska vara matsäck. I våras var det minst en/barn och vecka. Min stora skräck är att någon av dem ska komma till plugget utan matsäck för att jag har missat. Jag förstår verkligen poängen med att skolan ska tillhandahålla matsäck vid utflykter, faktiskt inte bara av kostnadsskäl. Jag gjorde inte annat än fixade köttbullar och makaroner för att stuva ner i mattermos i ryggsäckar i maj och juni månad. Jag har som skolledare alltid sett till att eleverna får matsäck från skolan om de inte absolut vill ha med sig hemifrån. Barnens pappa och jag bor i olika hus. Gudskelov ligger husen mycket nära varandra och vi har koll på varandras extranycklar så att vi ska kunna hämta grejer barnen (eller vi) glömt. Dessutom är jag oändligt tacksam över att vi båda väldigt gärna vill underlätta för ungarna att bo på två ställen, och ingen av oss ställer till elände för att någon av oss klantar sig i bland. Vi hjälps åt helt enkelt. Jag kan inte låta bli att tänka på de barn som har föräldrar som mest jävlas med varandra och ser möjligheter att lägga krokben för varandra, medan de som blir drabbade är barnen istället. Jag har sett det på nära håll som rektor.
Det finns några saker som skulle hjälpa när det gäller kommunikation mellan föreningar, skola och hem. Här är några:
1. Inga lappar i ryggsäckarna. Inga lappar ALLS. Det funkar inte.
2. Samarbetsvilliga föräldrar.
3. Samla informationen på en gemensam yta istället för att skicka mejl.
Några har en LMS som Fronter, Schoolsoft, Google sites eller liknande. Posta konsekvent saker där. Låt bli att mejla också. Som förälder ska man vara säker på att all information finns där. En klassblogg kan också vara en gemensam yta. Enkelt att sätta upp med t.ex. Blogger, WordPress eller Moobis. Då får man dessutom som förälder insikt i vad som händer i skolan. Jag skulle tycka det vore fantastiskt roligt och ett möjlighetiserande underlag för samtal om skolan hemma vid köksbordet. Jag är ju så nyfiken som förälder!
Spana gärna in Charliebloggen (Karin Brånebäck) eller Jamals kompisar (Christina Löfving) för att se två briljanta exempel på hur det går att göra.
Några väljer att lägga information för elever och föräldrar på facebook. Det gjorde mina lärare på Rådmansö för åk 7-9, vilket fungerade finfint. (Här halkar det minsann in ett litet rektorsperspektiv också ;)) Eleverna var där och det blev till och med ett ställe där elever och lärare hjälpte varandra glatt och huller om buller att hålla reda på labrapporter, tider för utflyktere, bussförseningar och inlämingar. De gjorde grupperna slutna och släppte in elever, föräldrar och lärare i grupperna. Jag som rektor fick också en inblick i vad som hände och kunde gilla och kommentera olika aktiviteter som skedde. Det var ett sätt att vara närvarande när tiden inte räckte till för att vara på plats som jag hade velat vara. Det är ju förstås viktigt att komma ihåg vilken information som får ligga var, som ska skyddas med bättre lösenord och som kan läggas i stort sett offentligt. Om du undrar – fråga din rektor!
Jag är glad över att grabbens fotbollslag har en facebooksida där information till föräldrar läggs ut och det blinkar till i min telefon när det är något jag behöver komma ihåg. Sidan är inte till för nioåringarna, inte än, jag lovar ;).
3. Om du ändå måste skicka mejl – samla då ALL information i ett mejl och skicka inte fem stycken om samma utflykt eller fotbollscup.
Andra sätt att synliggöra elevernas vardag kan ju vara att Twittra eller Instagramma ögonblick. Kanske ett lärarkonto/klasskonto/fotbollslagskonto kan funka för dig?
Om du undrar vad som är ok att publicera i bildväg kan du kika in hos datainspektionen. Publicering av bilder är i princip alltid tillåtna i sociala medier så länge inte bilderna är kränkande och personerna som avbildas inte har skyddad identitet förstås. Hänsynsfullt är ju också att fråga de elever som fastnar på bild.
Gör skolan synlig och ge föräldrarna en chans att hänga med i svängarna. Vi vill ju så väl.
