situationsanpassat lärande

I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.

Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.

Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).

Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.

Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.

Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.

Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.