snabbt

Sista avsnittet av ”Ryttareliten” har jag precis njutit av. När jag flyttade till Stockholm från Värmlandsskogarna fick jag chansen att rida chefens mans hästar. Jag var väl lite vilsen och längtade litegrand ut bland djur och skog… Rektor Ann ordnade så att jag fick träffa Kjell och hon sa att ”det här är Lena och det är hon som kan hjälpa dig att rida hästarna”. Då hade hon inte berättat vilken sorts hästar det handlade om, men det gjorde Kjell. Det visade sig vara fullblod och jag fick prova på Ballet Bloom som var en äldre dam som lämnat ett gäng framgångsrika avkommor, bl.a. Yankee Bloom som både var mycket framgångsrik själv och har lämnat fina föl efter sig. Yankee vann bland annat 1999 Jockeyklubbens Avelslöpning och hennes Tertio Bloom är den enda svenskfödda häst som vunnit i Dubai.
Efter att ha genomgått ett par prov tyckte Kjell att jag var klar för att rida på bana. Mest på Angarn blev det, men också på Täby galopp. Det var sjukt kul och en himla massa jobb förknippat med ridandet.

Jag fick det alldeles enorma förtroendet att rida in par unghästar som skulle vidare i träning hos proffs. Det gjorde ont då och då och jag åkte av med besked ibland. Jag har funderat över vad det är som gör att jag ändå fortsatte med en dåres envishet. Stunderna av adrenalin i kroppen, hästkrafter under den pyttelilla sadeln och vind på kinderna ger en kick som är värd det.

Bloomerace var en lovande hingst som under en period tränades av Gerald Butler i England. Dit fick jag tillfälle att åka och rida Bloomerace på Butlers anläggning och dessutom rida flera av de andra hästarna i stallet. Den snabbaste hade vunnit Oaks och var absolut på gränsen vad jag klarade av. Att rida fullbloden på den banan fick mig att känna mig hög som ett hus.

Jag övervägde på fullt allvar att ta amatörlicens, men bottnade i att jag inte tyckte det var värt det att väga 45 kilo och nöjde mig med att träna hästarna istället. Jag slutade rida galopphästar på bana när Maya var på väg, men fortsatte med ridhästar ett tag till. När Calle var på väg minns jag att jag inte kunde låta bli att rida fort på en väg i skogen här i närheten där jag brukar cykla nu för tiden. Det gick nog lite väl fort, och det kändes som att Kråkan skulle titta fram ett par månader för tidigt. Då gjorde jag en paus ett tag 🙂

Just nu rider jag inte alls, men vill inte säga att jag slutat. Det kan mycket väl hända att jag plockar fram hjälmen igen.

Det här var ett lite nostalgiskt inlägg i #blogg100, närmare bestämt det 46:e

Bilden på Tertio Bloom är tagen av Stefan Olsson/Svensk galopp och är licensierad under Creative Commons (CC by 3.0)