Tag: åsikter
utbilda och utbildas
Sitter på utbildning i projektledning. Det finns mycket jag skulle kunna säga om en tredagarsutbildning som i stora delar är en jättelång föreläsning. Vid några tillfällen får vi jobba casebaserat och applicera teorier i praktiska fall. Det gillar jag.
Det skrivs på papper och delas ut lappar i parti och minut. I morse skulle vi utvärdera lite grand och jag föreslog en digital samarbetsyta. En som vi kunde skriva i allihop och ha kvar tankar och slutsatser i efteråt. Gav förslag på en Padlet eller en OneNote-bok som exempel.
Det kanske kursledarna skulle tänka på till nästa kurs.
Tänk om de hade sagt ”Vilken praktisk lösning – hur går det till?” och ”Skulle du kunna visa eller hjälpa till att skapa en, för vi vet inte riktigt hur det går till.”
Det hade jag förstås gärna gjort, men i stället meddelade de att de inte hade de rätta tekniska lösningarna på plats.
Jag inser att jag inte lyckades förklara vitsen tillräckligt väl för att de skulle känna att det var tillräckligt angeläget, men för att det ska bli några förändrade arbetssätt behöver det nog ändå finnas lite nyfikenhet också.
Det gjorde det inte.
Jag hoppas att jag är mer intresserad av mina kursdeltagares förslag och önskemål än vad de är.
feedbackfrossa
Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.
Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.
Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.
Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.
det finns hopp för rektorsprogrammet
Jag gjorde mitt sista seminarium på rektorsprogrammet i dag. Jag har ju varit riktigt kritisk till formerna för programmet under de tre åren som gått. Det sista året med ledarskap som tre temauppgifter har varit de bästa när det gäller samarbete och kollegialt lärande. Vi har haft möjlighet att använda oss av modern teknik för att samarbeta i tema-trios och kunnat göra uppgifter tillsammans, vilket vi har kastat oss över i vår trio med stor lust och fröjd.
Möjlighet har vi alltså haft.
Men det har inte varit något krav, eller förväntat arbetssätt. Många grupper har ”samarbetat” genom att dela upp avsnitt mellan varandra, klippt och klistrat som grundskoleelever och presenterat som resultat. Antagligen för att någon, några eller alla i gruppen inte vet hur man skulle kunna arbeta i delade dokument och träfffats i online-möten när det behövts.
Jag, och flera med mig, har påtalat bristen på ikt i rektorsprogrammet vid flera tillfällen och i alla utvärderingar. Det har varit ett svalt, och till och med frostigt intresse för utveckling i den riktningen.
Men nu hörrni. Idag fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att bidra i utformandet av utbildningens upplägg i den nya upphandlingen som sker. Och det med fokus på ikt. Det är naturligtvis ett sant nöje och jag är nog fortfarande lite chockad över helomvändningen.
Nu ska jag göra mitt allra bästa för att ikt ska bli den hävstång för skolledares lärande som vi vill att det ska vara för pedagoger, och inte minst för våra barn och ungdomar i förskola och skola.
Äntligen. Äntligen verkar det som att det händer. Synd att det har dröjt alldeles för länge. Bra att det finns hopp.
Det här var det mest hoppfulla inlägget om rektorsprogrammet jag skrivit och det 87:e i #blogg100.
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
En avgiftsfri skola?
Jag har varit på föräldramöte. Först lyssnade vi på rektor som pratade om de vanliga sakerna som rektorer pratar om, varken mer eller mindre. Efter rektorn var klar fick vi gå till respektive barns klassrum och barnets klassföreståndare går igenom sina punkter, varken mer eller mindre.
På slutet ska vi prata skolresa. Barnen ska få möjlighet att åka till Gotland i maj/juni och det kommer ”bara” att kosta 1800 kr för en helg då allt ingår. Fröken åker på sin fritid och alla är glada och tacksamma. Vid tidigare möten har fröken sagt att hon tycker att barnen ska tjäna in pengarna själv till resan. Jag tror att det blir svårt för min 11-åring att skaffa ett jobb för att tjäna ihop 1800 kr och i min familj får inte barnen betalt för att hjälpa till/hjälpas åt med det som ska göras. Klipper gräs, dammsuger och tar rätt på tvätten gör vi ändå (eller åtminstone är det idealtillståndet ;)).
Sedan tar en förälder upp frågan om klasskassa. 200 kr tycker hon är lagom att lägga och fröken förklarar att hon vill använda pengarna till utflykter och studiebesök till muséer som hon annars inte har råd att åka till med eleverna.
Nu kan jag inte hålla mig längre utan upplyser om att skolan ska vara gratis. Nästan alla föräldrar blänger på mig och tycker att jag är jobbig. Fröken ser lite besvärad ut. En pappa menar att i vårt område är ju inte 200 kr särskilt mycket pengar.
Jag säger att jag är rätt säker på att de flesta kan skaka fram 200 kr, men att det är rätt osannolikt att just den eller de som sitter och funderar över hur de ska få ihop pengar till skolresor och klasskassor kommer att räcka upp handen och berätta just det.
Jag är i den situationen att jag kan betala. Jag lever med en man som har jobb. Jag har ett jobb själv. Jag har inget barn som är sjukt och behöver ha mig hemma under långa tider av medicinering. Jag är inte sjukskriven själv. Jag har inga krassliga föräldrar som behöver hjälp. Jag har inget väldigt dyrt hus som är högt belånat och behöver inte vara rädd för eventuella räntechocker. Kort sagt – jag är priviligierad och skulle kunna låta bli att ifrågasätta skolresor och klasskassor.
Men nu har jag ju vänner och bekanta som inte är riktigt lika priviligierade, och livet har dessutom i perioder sett annorlunda ut för mig också. Dessutom har jag jobbat som rektor och sett på nära håll hur stigmatiserande det är för föräldrar som inte har möjlighet att betala.
Ja, jag vet att ”det får förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna” och att det går att göra gränsdragningar på lite olika sätt för att komma runt det faktum att skolan ska vara avgiftsfri. Men jag tycker att alla som jobbar i skolan behöver fundera över varför skollagens (2010:800, 10 kap §10) säger som den gör. Om du vill läsa mer om barnfattigdom ur ett barnperspektiv så har Rädda Barnen skrivit om det här, och Majblomman här. I den skolan jag var rektor för fick alla eleverna matsäck vid utflykter och friluftsdagar. Ingen elev ska behöva känna att hen inte kan vara med på utflykter och studiedagar för att pengarna inte finns för att skicka med matsäck.
Om pengar ska samlas in ska det klart och tydligt framgå att det är frivilligt och att det inte redovisas någonstans vem som betalat vad och att alla elever ska få följa med oavsett de betalat eller inte. De som betalar ska inte betala för andra barn än sina egna och följaktligen är det skolan som måste betala för de eleverna.
Jag måste också erkänna att när jag jobbade som lärare i Danderyd funderade jag inte särskilt mycket över saken även om jag sett i backspegeln faktiskt borde ha gjort det.
Rektorsprogrammet – en relik i sin form
I förra veckan var det dags att inleda år 3 av rektorsprogrammet. Det sista året som innehåller en bit statskunskap och resten ledarskap. De tidigare åren har vi läst juridik, myndighetsutövning, ekonomi i form av mål- och resultatstyrning och den pedagogiska strimman.
Vi är organiserade i grupper som från början bestod av 30 skolledare. Vid varje sammankomst finns två sådana grupper på plats – alltså ungefär 60 personer. Kloka, roliga, irriterande, intressanta och spännande personer att lära känna och umgås med i tre år.
På en termin är det i snitt två internat på något konferensställe à två dagar och två seminariedagar på universitetet.
Jag skulle önska att rektorsprogrammet i sin form låg i framkant och gav exempel på metoder som engagerar och inspirerar, men så är det verkligen inte. De oändligt långa föreläsningarna av experter med 80 slides fruktansvärt tråkiga powerpoints med alldeles på tok för mycket text står mig upp i halsen. På den en statskunskapsföreläsning delade föreläsaren ut en enkät på papper. Sån’t man kan ta på. Hur skulle det vara med några webbaserade verktyg för att ge fräscha exempel på hur lätt och elegant det går att göra? Och på så sätt vara ett föredöme och visa skolledare på goda exempel eftersom det definitivt behövs.
Det finns fortfarande deltagare som antecknar på papper och med penna och jag antar att just de också bär runt på en papperskalender. Jag undrar hur de visar att ikt är viktigt när de leder sin personal mot nya sätt att undervisa som inkluderar digital teknik och webbaserade resurser.
Ibland (och rätt sällan) får vi case att jobba med. Det är då det flammar till och blir roligt och intressant. Det är då vi lär av varandra och delar erfarenheter. Det som funkar och det som inte funkar. Innehållet i kurserna har varit riktigt bra och väldigt användbart men det är formen för utbildningen jag verkligen inte gillar. Tänk om vi kunde få använda tiden vi träffas till interaktion med experterna och skolledarkollegorna istället för föreläsningar, när ända merparten ägnar sig åt att mejla och hänga på sociala medier vid de tillfällena.
Den tiden vi ses är ju dyrbar. Många kommer med andan i halsen och har t.ex. elevvårdsfall, tjänsterfördelningar, budget och kvalitetsredovisning att tänka på som är viktigt och ofta bråttom med. Låt föreläsarna (tillika författarna av kurslitteraturen) spela in sina föreläsningar, låt oss se dem i förväg och ägna tiden på internaten och seminarierna åt att samarbeta och lära av varandra.
Snälla Stockholms Universitet – gör rektorsprogrammet till en modern utbildning och låt oss deltagare få ut maximalt av den tid vi lägger ner. För det är mycket och dyrbar tid vi pratar om.
Guldkant på tillvaron
Hela veckan har varit fylld till bredden av både jobb, fotbollscuper och sångframträdanden som ungarna deltagit i.
Jag och mina grymma kollegor Sandra och Patrik har handlett och väglett pedagoger i hur Google Apps kan användas i undervisningen i flera olika skolor och kommuner. Turbotempo med skrattgaranti har kännetecknat veckan.
Hårt arbete behöver inte vara en motsats till varken glädje eller guldkant. Nej – jag tror tvärtom att det går finfint att kombinera och att det blir en win-win-effekt av det hela.
I Åtvidaberg bodde vi på fantastiska Villan där personalen hade fixat både veranda med sjöutsikt och bastu på rummet åt oss. Rekommenderas absolut om du är i trakten. Där är det heller inga problem att skaka fram en ishink om gästerna behöver en.
Jag har haft roligt både på dagtid och kvällstid under veckan som gått. Jag lär bäst när jag har roligt, och är helt övertygad om att det gäller de allra flesta andra också.
Glöm inte bort att fika och gå ut och ta en AW med kollegorna emellanåt. När jag jobbade med utländsk personal hade jag mantrat ”fika is important”. Jag tror vi vinner jäkligt mycket på att ha kul tillsammans och att det är väl investerad tid. Jante flyger lättare av axeln och vi skapar bättre förståelse för andras situationer och villkor.
Och ja – jag har delat med mig av guldkanterna via sociala medier. Jag gör det för att jag vill förmedla glädje och njutning i både jobb och så’nt som inte är jobb. Jag gillar att jobba och jag gillar att ha roligt när jag jobbar.
Det är väldigt mycket roligare att se njutning än gnäll i sociala medier. Susanne Nilsson (@infomastern) skriver om att få det twitterflöde man själv valt här och kan appliceras på samtliga sociala medier.
Hörni – strössla med glitter i tillvaron! Byt jobb om du inte har kollegor du kan skratta med. Packa kontoret i fikaluckan på kajaken då och då för kreativiteten flödar i takt med glittret i vattnet. Fika mera tillsammans med de du jobbar med och dela med dig av lattemönstren i koppen. Njut av livet närhelst det finns tillfälle. Och kör med #skrattgaranti när det handlar om lärande, vare sig det gäller för korta eller långa människor.
Låt hösten komma. Glöm inte bort att tända ljus också när mörkret smyger sig på ;).
Tyck olika utan att varken häckla, hata eller hota.
Under några dagar har #näthat och #nätkärlek dominerat i samhällsdebatten i olika forum. Synnerligen aktuellt blev det i och med att SVT sände ett program om näthat mot kvinnor. Jag har följt och läst inlägg på facebook, twitter och på bloggar. Jag förvånas och förfäras över på vilket sätt människor uttrycker sina åsikter och hur några uttrycker sig utan att ens ha en egen åsikt. För en del räcker det med att tycka illa om någon för att hata och till och med hota. Det finns människor som har upplevt hot och förföljele, men väljer att ändå inte hata. Här finns en länk till en bloggpost som ligger mig varmt om hjärtat på temat ”Det går att låta bli att hata”.
För mig är det viktigt att olika åsikter får komma till tals och när debattörer lyckas hålla tonen korrekt och dessutom skiljer på sak och person är det lättare för mig att ta åsikterna på allvar.
Jag tycker väldigt illa om när människor häcklas offentligt. I skoldebatten förekommer ett Jan Björklund-alias på Twitter där någon tar sig friheten att uttrycka satiriska och sarkastiska åsikter där kontot pekar mot Björklunds officiella sida på utbildningsdepartementet. Många tycker mycket om svensk utbildningspolitik och särskilt när valet närmar sig. Det vore naturligtvis ett listigt drag av Björklund att själv vara aktiv på Twitter och kunna möta åsikter och kritik precis där den förekommer. Anna Ekström(@Anna_Ekstrom), GD på Skolverket är en förebild för oss skolmänniskor och Jan Björklund kan absolut lära ett och annat av henne.
Twitter är ett härligt forum för att ta del av andras tankar och idéer och ledas vidare till mer djupgående resonemang på bloggar och hemsidor. Min mening är att Twitter funkar dåligt för kritik och debatt som inte modereras. Det krävs mer än 140 tecken för att utveckla resonemang och argumentera med och mot varandra. Det blir lätt att missförstå – och tacksamt för de som dessutom gärna vill missförstå för att framhäva sig själva på bekostnad av någon annan.
För oss i skolan som ser en nytta med sociala medier i samarbete med elever är det viktigt att bestämma takt och ton från början. Det är också viktigt att de som organiserar en facebookgrupp reagerar snabbt och har koll på hur kommentarer läggs ut för att hålla ordning på klimatet i gruppen. När (nej, jag skriver inte ”om”) någon kliver över gränsen är det ett bra tillfälle att ta diskussionen om tillvaro i sociala medier. Det är ju precis som allt annat ett lärande och det måste ske direkt och förmodligen flera gånger i en elevgrupp.
Jag tittade igår på en föreläsning av Richard Gerver som ligger ute på urplay.se. Gerver är en brittisk f.d. rektor och inspiratör och är mycket kritisk mot Storbritanniens utbildningsminister Michael Gove av flera anledningar. Just här är inte hans åsikter mitt fokus utan att han vid ett tillfälle när han talar om just Gove gör en gest som illustrerar att han skjuter Gerver i huvudet med ett vapen. Jag tycker faktiskt inte att det är ok. Inte alls ok.
I UR:s serie om rektorerna väljer man i paneldebatten efter programmet att lägga in en fejkad Jan Björklund i slutet av debatten. Jo, de allra flesta förstod nog att han var fejkad och säkert drog många på smilbanden. Men hade det inte varit väldigt mycket mer relevant och seriöst att Björklund deltagit i debatten på riktigt?
Debattera gärna. Ha åsikter. Framför dem.
Men låt bli att häckla, hata och hota.
Jag vill ha ett samhälls- och debattklimat som lockar till oliktänkande och respekt för andra människor. Jag tycker att vi som jobbar med barn och ungdomar i skolor, förskolor och på fritids ska agera som förebilder.
Lika mycket som vi ska vara kreativa i lärandet måste vi också låta människor vara kreativa i sina åsikter utan att behöva vara rädda för hat och hot om våld.
Den här texten sitter ovanför ingången till The Flitch Green Academy – en låg- och mellanstadieskola i England som jag hade förmånen att få besöka i samband med BETT för ungefär en vecka sedan. Bildkvalitén är inte den allra bästa, men budskapet är flott!
