Tag: chef
att coachas eller inte coachas – det är frågan
”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.
Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.
Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.
Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.
I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.
Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.
Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.
I dom korta människornas värld
Den här fina bilden hittade jag på en förskola i Upplands Bro tidigare i veckan och oj, vilket drag det har varit på förskolecheferna den senaste tiden! Jag har haft förmånen att få prata med flera olika verksamhetschefer och förskolechefer med anledning av utbildningsinsatser för pedagoger och cheferna själva. Det händer så mycket i ”de korta människornas värld” och det glädjer mig.
Själv är jag inte förskollärare, men det var inte så väldigt länge sedan mina egna barn gick på Äppellundens förskola som både de och jag gillade skarpt. Att de tyckte om sin förskola var lätt att märka, men för att vara helt uppriktig så visste jag väldigt lite om vad de gjorde om dagarna. Jo, jag visste när de skulle gå på utflykt, för då skulle de ha matsäck i ryggan, men det var lite knepigt att få dem att berätta om vad de har varit med om när de var så där 3-4 år.
En av mina stora inspiratörer är Kia Kilpinen som jobbar på förskolan Körsbäret i Norrtälje. Hon och hennes kollegor bloggar för att visa upp vad barnen gör, och kopplar aktiviteterna till läroplanen på ett alldeles grymt sätt. För det är ju precis lika viktigt som i skolan att inte ha tekniken som utgångspunkt, utan att utgå från läroplanen och se hur tekniken kan stärka lärandet.
På Körsbäret ser pedagogerna möjligheter med ny teknik och använder den där det passar väl in. Jag tycker det är viktigt att betona att lärplattan inte används på bekostnad av annat praktiskt skapande med färg och form – den är ett komplement. Här finns Körsbärets blogg som heter ”Med barnet i fokus”. Extra kul är ju att Kia finns med i vårt seminarieprogram på vår BETT-resa där vi lägger lite extra fokus på förskola i år. De förskolechefer jag har träffat är av den där sorten som är nyfikna, låter sin personal prova alternativa arbetssätt och uppmuntrar alla försök. Och faktiskt inser att den personal som jobbar i förskolans värld är olika. Det finns de som röjer runt i apparna och glatt prövar sig fram, och så finns det de som tror att den där knappen som gör att det sprängs en bomb om man råkar trycka på den finns kvar. För att få med pedagogerna på tåget så behöver de flesta träna och uppmuntras att prova. Jag har hört chefer som sagt att ”Det går väl inte att tvinga någon att använda lärplattor i verksamheten.” Då kunde jag inte hålla mig, utan stack ut hakan och frågade om det var ok att tycka att man inte ville måla med vattenfärg?
I tillägg till de saker som barnen aktivt deltar i kan tekniken förstås också bidra till ett förenklat och förbättrat sätt att dokumentera barnens lärande. Det ger häftiga möjligheter att fånga barnens lärandeaktiviteter och kunna både reflektera kring dem som pedagog, och kunna visa föräldrar hur barn utvecklas. Och precis som i skolan behöver man vara noga med var man sparar dokumentation och på vilket sätt man lagrar den när det handlar om personuppgifter. Det är många som undrar över just detta, och jag tror att jag är en lösning på spåret om förskolan eller skolan inte har någon plattform att lägga dokunentationen i som möter datainspektionens krav. När jag har kollat upp att det funkar med de krav som ställs så tänker jag förstås berätta det just här :).
Nästa vecka blir det mera förskola. Då är det NETT i Norrtälje och förskolan har en helt egen dag. Då får jag prata om vad ”Små barns liv på webben” och hälsar Norrtäljes förskolepersonal välkomna att lyssna och fundera kring det.
To unleash Hell
Jag har under veckan, tillsammans med min kollega Sandra, träffat ett skönt gäng skolledare i Nynäshamn. Det var den första av två dagar som vi ska spendera tillsammans med skolutveckling som grund att stå på. Vi hann med att diskutera och dela erfarenheter kring vad som är viktigt att tänka på när förutsättningarna i skolan förändras och vi möter en annan slags elev än vi gjorde för bara fem-tio år sedan. De som redan har koll på teknik och också de som inte har tillgång till någon teknik alls, och i samband med det naturligtvis skolans likvärdighetsuppdrag.
Vi samarbetade praktiskt i en gemensam yta och provade på olika responssystem. Metoder som går att använda på hemmaplan, kanske i möten med elevråd, personal eller föräldrar. Möjligheterna är många, bara man känner till vilka resurser som finns. Det är riktigt roligt att se glittrande ögon och rektorer som var så ivriga att vi behövde be dem att sitta på händerna medan vi visade klart vissa moment :).
En av de skolorna som var representerade har under senare delen av vårterminen gått in i en 1:1-miljö med iPads på mellan- och högstadiet. Rektorn berättade med glimten i ögat om den känsla av att inte vara i kontroll som infann sig när alla elever började bete sig annorlunda. Han kände sig precis som Maximus (Russel Crowe) i Gladiator när han beordrar anfall:
”On my command – Unleash Hell!”
Och det är väl precis det som är en del av hemligheten med att genomföra förändringar. Det går ju inte att veta precis vad som som kommer att hända, och det går inte att veta säkert att det kommer att bli bättre. Det enda som går att veta säkert är att det inte blir som förut när vi sätter igång förändringsarbetet. Jag har uteslutit ordet ”misslyckas” ur min vokabulär och menar på fullt allvar att allt det vi gör kan vi lära något av. Inte sjutton blir det precis som vi tänkt oss alltid. Det var härligt att rektorn som berättade om sitt initiala kaos ville dela med sig av det till sina kollegor på ett opretentiöst sätt och skapa förutsättningar för ett kollegialt samarbete i rektorsgruppen. Precis lika mycket som pedagoger behöver det kollegiala lärande sammanhanget behöver skolledare det också. Både för att det blir roligare att jobba då och för att resultaten blir bättre på kortare tid än om alla skulle köra sitt eget rejs.
Jag är fast övertygad om att rektor eller förskolechef behöver vara kompetent, nyfiken och modig för att driva förändring. Den där IKT-kompetensen kunde vi hjälpa till med och tänker fortsätta under ytterligare en dag. Nyfikenheten och modet kan vi uppmuntra och framförallt hoppas jag att chefernas chef gör det på ett coachande sätt.
Jag hoppas förstås också att jag kommer att stöta på dem alla i sociala medier som vi tipsade om. Gärna på Facebook i olika grupper där generella eller specifika dilemman diskuteras och alldeles väldigt gärna på Twitter. Nästa gång ska vi se till att flera av dem hittar dit och skapar sitt flöde genom att nyfiket pröva sig fram. Förhoppningsvis med ”filterbubblan” så snyggt illustrerat av Eli Pariser i ett TED-talk, i bakhuvudet för att kunna analysera vem som finns i ens eget flöde och varför de finns där. Och kanske till och med vem som borde finnas med ;)?
Är du kompis med chefen?
Ja, det är det säkert många som undrar över. Jag tänkte mest lyfta frågan i kontexten chef-medarbetare och sociala medier. Själv har jag ganska nyligen bytt jobb och således också chef, men det är inte alls första gången jag funderar över saken. Förut var jag skolledare och chef över ganska många. Nu är jag inte chef över någon alls.
Det är rätt intressant att reflektera över arbetsgrupp, individer i den och hur var och en förhåller sig till sociala medier. Med sociala medier menar jag i det här sammanhanget facebook, twitter och instagram.
Relationerna till kollegor är en sak, men relationen till chefen är av en annan sort tycker jag. Det handlar om hänsyn och respekt åt båda håll. Min ståndpunkt som chef har varit att jag inte har medarbetare som vänner på facebook. Inte av någon slags rädsla över vad de skulle kunna ta del av som gäller mig, utan precis tvärt om. Jag har valt att ha det så av hänsyn till dem och till deras privat- och familjeliv. Det finns tillfällen som passsar bättre att dela med sig av med vänner och inte sin rektor. I det ställningstagandet har det varit viktigt för mig att hantera/behandla alla medarbetare på samma sätt. Dessutom har jag varit noga med att kommunicera hur jag resonerar för att undvika missförstånd.
När det gäller twitter har jag tvärtom uppmuntrat twittrande från min personal och har gärna sett att vi ömsesidigt har följts åt. För mig är twitter mer av en professionell kanal och jag försöker twittra mestadels ur ett jobbperspektiv på ett personligt sätt, utan att bli för privat.
Många skolor jobbar tillsammans med elever i sociala forum och det är lika viktigt där för lärare och skolledare att fundera och reflektera över hur de går att använda på bästa sätt. Ett sätt är att jobba med slutna grupper på facebook eftersom man inte behöver vara kompisar om men inte vill.
Jag har full respekt och förståelse för att chefer och medarbetare väljer att agera olika i sociala medier. Det jag vill skicka med är att jag tror att det är viktigt att chefen eller de vuxna i skolan kommunicerar tydligt sin ståndpunkt i frågan till sina medarbetare eller elever.
Ha en fin helg på dig!
