Tag: ikt
Landslagsbloggen
Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.
Du kan läsa inlägget här.
Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.
mooc
Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉
Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.
Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.
Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.
Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.
Kul ska det bli i alla fall!
många kockar i soppan
En bild för att illustrera samarbete i skrivande av uppgift på rektorsprogrammet. Det handlar inte alls om det jag lovade i går, utan det inlägget får vänta någon eller kanske några dagar till.
Uppgiften handlar om kollegialt lärande och vi gör vårt bästa för att reda ut och definiera begrepp. Dessutom har vi en plan att ta reda på vilken typ av kompetensutveckling som funkar i lärares lärande. Rapporten ska vara klar på onsdag och det brinner lite i knutarna för att få klart analys och slutsats. Under några veckor har vi jobbat både tillsammans på samma fysiska ställe vid några tillfällen, men framförallt i samma delade dokument. Ibland samtidigt alla tre och ibland en och en. Vi kommenterar, stryker, lägger till och ställer frågor till varandra. Vi diskuterar, vänder och vrider på små och större saker när vi ses. Det är ett fantastiskt givande samarbete som ger en tankestretch (och ibland en kollektiv mental härdsmälta…). Vi har roligt och jag vågar påstå att vi alla ser fram emot nästa gång vi träffas. Det ska bli kul att se vad som hänt med texten till på lördag morgon när jag har möjlighet att bidra. Slutsatserna delar jag gärna med mig av när det är klart och är redovisat för de andra kompisarna i grupp H11AB.
Det här var det sjätte inlägget i #blogg100
rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet
Computer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.
Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.
Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?
Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.
Många gör det inte. För att de inte kan.
De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”
Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?
Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.
Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.
Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.
Det här var inlägg 3 i #blogg100
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Sol och Siffror
Ojojoj. Idag sken solen och Blixten åkte fram för en skogstur. Geggigt och lerigt var det och ganska långsamt gick det. Vi passerade ett hygge som doftade av fällda granar längs grusvägen. Passade på att andas in extra djupt och stoppa in i må-bra-luckan. Vi kunde inte låta bli att göra ett stopp i en glänta, slå oss ner på en sten och vända näsorna mot solen en stund. Insåg att det hade varit listigt att ta med termos, kåsa och äggmackor, men det får bli nästa gång. Njuter av att ha skogen runt knuten och havet ett stenkast bort. I tillägg får jag nog vara tacksam över att jag är gift med en man som tycker att jag är snyggare med ler-prickar i ansikte än utan och med ullunderställ på kroppen. Bilden med stjärnan är gjord i appen Visual Poetry som jag gillade att leka med.
En stund på eftermiddagen ägnade jag åt matte i form av procent tillsammans med en blivande student som behövde en liten puff på vägen mot ett E i slutbetyg i juni. Vi räknade höjningar och sänkningar, delar av hela och förändringsfaktorer. Jag tycker att det är löjligt roligt, både att bli tillfrågad, och att få prata matte ett par timmar. Jag hittade några riktigt bra genomgångar på youtube som min ”elev” kan använda sig av i veckan. Ett tack till Mikael Bondestam, Linnea Pedagog och Petter Berglin som finns med i den korta lista jag skapade just för henne och för det här tillfället. Det finns massor av resurser att hitta om man tar sig tid att leta och vet vad man vill ha. Det är imponerande hur generösa lärare är och vad de delar med sig av.
Sharing is caring.
Att hänga i luften är också att hänga
Har just avslutat ett online-möte med människor på skilda platser på jorden. Sandra i Malmö, Patrik & Lisbeth i Göteborg, Thomas i London, Les i Seattle och undertecknad i Åkersberga möttes för att genomföra ett utbildningspass i konsten att utbilda kollegahandledare. När expertisen finns på andra sidan Atlanten behövde vi hitta sätt att träffas som fungerade.
Den första träffen skedde innan vi möttes på riktigt i London under tre dagar. Då använde vi Lync, som fungerade klockrent. Till vår skara fick vi ytterligare en medlem som inte har tillgång till Lync och vi övergick då till Hangout som fungerade lika klockrent.
Vi ser och hör varandra och kan dessutom dela skrivbord och skriva ner frågor och svar i chatten som finns bredvid. Frågeställningar postas i eventen/bokningarna och kan förberedas av alla.
I början var det lite trevande – låt det vara osagt om det berodde på avstånd eller språket, men det har vi kommit över nu. Det blir inte riktigt precis som att ses IRL, but pretty darn close. Det blir tillräckligt bra, och en fantastisk möjlighet att ses och lära av varandra som vi inte skulle haft om vi inte använt tekniken som hjälpmedel. Tidsskillnad är ju också spännande att ta hänsyn till med tre olika tider att förhålla oss till. Hittills har vi löst det och jag tror vi grejar resterande tillfällen också.
Jag gillar ju som bekant att fika och vi har en liten utmaning i hur vi ska få till just det nästa gång vi ses, som råkar vara på kvällen den 4 mars aka fettisdagen. Om någon har tips så tas de tacksamt emot :).
Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?
Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.
Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.
Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.
Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.
Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?
I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.
#ateabett2014
Länkar nedan till Ateas Landslagsblogg som innehåller en sammanfattning av innehållet i vår BETT-resa.
Skrivet av undertecknad och kollegorna på Atea Skola.
http://blogg.atea.se/post/ateabett2014.aspx
Läslördag
När kroppen är virusangripen lockar skridskoisarna förgäves. Ägnar mig åt att läsa under en filt i soffan istället, med en tekopp i högsta hugg. Hoppar mellan ”Delat ledarskap” inför rektorsinternat och ”The Talent Code” som syrran (som är rektor för montessoriskolan Lyse i Oslo) tipsat om. Det kunde vara värre med andra ord, och jag är glad för att jag klarade mig förbi Londonveckan innan jag däckade. Mer om London kommer nog i ett annat inlägg.
Ser fram emot rektorsinternatet som helt plötsligt har öppnat upp för samarbete mellan kollegor, precis som det borde ha varit under alla tre åren. Jag är glad över att få jobba med kloka, trevliga och roliga Sara och Pernilla som inte bangar för delade dokument i molnet, chattar och/eller onlinemöten. Och när tekniken trasslar kör vi ett helt vanligt telefonmöte.
”Flexibilitet är början till kaos” var det någon som sa till mig, med glimten i ögat, för länge sedan. I så fall tar vi både flexibilitet och kaos till en högre nivå i vår basgrupp. Med ett gapskratt dessutom.
