Tag: kommunikation
sweden speaking!
The Swedish number
För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.
Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.
Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången 🙂
feedbackfrossa
Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.
Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.
Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.
Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.
rekrytera mera!
F
ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.
Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.
Och vad tycker föräldrarna då?
Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.
Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.
Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).
sista internatet på rektorsprogrammet
Hemma efter sista programmammet på rektorsprogrammet och en start på tema 3 som ska redovisas i maj. Det handlar om demokrati och jag laddar för ett lite mer utförligt inlägg om att leva som man lär med avseende just på ”demokratiskt kommunikativt ledarskap – förhållningssätt” som var rubriken på en av de väldigt många powerpointbilderna vi såg.
Tre år har vi kamperat tillsammans, först på Häringe Slott och nu på slutet på Skepparholmen i Nacka. Vi har haft en vana att avsluta dag 1 med #bubbel i baren. En trevlig vana, måste jag säga, som garanterat innefattar en stor dos mentalt #glitter. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas även efter den 24 september när det är examen. Då får de som har en huvudman ta med sig denne. Jag som inte har någon får kanske gå själv. Eller också utser jag någon lämplig 🙂
Frivillig – någon?
Har landat på Rufsiga Rundan och ser fram emot en skön helg med sol och cykel alternativt kajak i bästa sällskapet. Äggmackor och kaffe i spenaten blir det med allra största sannolikhet.
Det här var det 35:e inlägget i #blogg100
skogsrån eller pedofiler i appar?
Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.
Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.
Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.
Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?
Det här är det fjärde inlägget i #blogg100
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
På spaning!
För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.
Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.
Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.
Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.
Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?
Barn och sociala medier
I onsdags pratade jag om små barn och sociala medier på NETT (Norrtälje Erövrar Teknologiskt Tänkande) för förskolepedagoger. NETT har i år en dag för grund- och gymnasiepedagoger samt en dag för förskolepedagoger. Ett fenomenalt innehåll med imponerande variation.
Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och fascinerar mig mycket. Jag har en dotter på 11 år som rör sig rätt så obehindrat i olika sociala forum på webben. Hon instagrammar och bloggar och följer andras aktiviteter där och på youtube. Än så länge tycker hon att det är roligt att jag följer henne på instagram, läser hennes blogg, kommenterar och hon visar gärna vilka bloggar hon gillar och vilka kanaler hon prenumererar på på youtube. Jag gissar att det kommer att gå över, men jag tar alla chanser jag får att lära mig mer om vad som händer i hennes värld.
Det började för ett par, tre år sedan när hon började titta på bolibompa på SVT-play och hängde en del på Panfu. Senare var det Moviestar Planet som lockade mer och för att hänga med i svängarna skaffade jag mig en egen liten figur som jag döpte till MiniMärta. Det är intressant att fundera över och analysera vad som gör att kidsen vill ägna tid och spendera pengar på vissa sociala sajter. Element av spelifiering förekommer för att motivera barnen att spela mera och spendera mer tid på sajten. Det kan bli riktigt dyrt om man ska ha råd med snyggaste kläderna och kunna ha riktigt många vänner. För att inte tala om hur många ”Starcoins” det kostar att inreda sitt rum, köpa ”boonies” (som är husdjur) och kunna ”levla” för att få högre status i kompiskretsen. Starcoins kan man bl.a. få tillgång till genom att köpa ett VIP-medlemskap, göra animerade filmer och titta på andras filmer. Här har jag klippt in en bild på hur det kan se ut på MSP.
Statens medieråd har gett ut en rapport ”Ungar och medier” – där det finns mycket godis att läsa för den som är nyfiken på barns och ungdomars medievanor. Du kan hitta den här.
Det framgår bl.a. att flickors och pojkars liv på webben ser rätt olika ut och det märker jag hemma också. Sonen som är 9 år spelar gärna spel istället. Minecraft är en favorit och han spelar också på spelo.se och spela.se. Intressant är att det finns en egen kategori av spel för flickor där de kan fixa drömdejten, ha en nagelstudio, välja kläder och lägga make up. Själv blir jag lite illamående och är glad att jag vet om att det är på det sättet så att jag kan prata med mina barn om det.
Sonen säger att jag är för dålig på Minecraft för att få spela tillsammans med honom och att jag behöver bli väldigt mycket skickligare för att det ska komma på tal. Det är tveksamt om det kommer att hända för jag har verkligen inte fångats in av spelet. Personligen tycker jag att det är fult och förstår inte poängen, även om jag gärna skulle vilja. Han däremot gillar det skarpt och pratar med andra (som jag inte vet vilka de är) på Skype för att lösa problem tillsammans. Det finns en hel del lärare som utnyttjar Minecraft för att motivera elever och använder det för ett nytt slags lärande. I en facebookgrupp (Minecraft Education i Norrtälje) diskuteras hur det går att göra bättre och bättre ur ett lärandeperspektiv. Och man behöver alls inte bo i Norrtälje för att delta där :).
Ett annat fascinerande fenomen är de unga ”youtubers” som fångar barn och ungdomar och helt ogenerat (och mycket listigt) marknadsför stora producenters varor. Miss Lissibell är ett exempel på hur det kan gå till. Lisa Jonsson går i sjätte klass och har producerat sina youtube-filmer i ett par, tre år vid det här laget. Hon har 1164 klipp på sin youtubekanal, bloggar, twittrar och instagrammar förstås också. Hon är mycket skicklig för att vara 12 år gammal och har 50 – 60 000 views på sina klipp. Hon lägger ut minst ett och i bland flera på en dag. Jag för gärna diskussionen med dottern om vilket syfte Lisa har med sina filmer och vad det är som fångar så många tittare.
Här kan du se ett exempel på vad Miss Lissibell bjuder på.
Min poäng är att för att vi ska kunna möta elever och barn på de arenor och i de forum där de befinner sig så måste vi som vuxna också vara där för att förstå vad som händer. Det går inte att vara överallt, men vi måste göra nedslag här och där. Det är ganska lätt när barnen är små eftersom de ofta tycker att det är roligt att dela med sig. Jag brukar få hålla i mig i bland för att inte verka för kritisk och fördömande eftersom jag misstänker att mina barn då skulle stänga diskussionen utan pardon.
Det här var bara några få exempel på ställen som barn hänger på och det finns såklart många fler. Om du inte har egna barn så hugg tag i grannens eller kompisens och mjölka dem på så mycket information du kan ;). För dig som jobbar i skolan är det ju enkelt. Var nyfiken, använd eleverna och låt dem berätta och visa hur de umgås på webben. Det är väl investerad tid.
Wicked
I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag höll en föreläsning för lärare på de svenska skolorna runt om i världen. De var samlade i London och rektor Anna Jägberg var värdinna för konferensen. Hälften lyssnade på Skolverket som pratade om matematiklyftet och hälften lyssnade på vad jag hade att dela med mig om webb-baserade verktyg som en hävstång för kollaborativa arbetssätt. Den titeln i sig är väl inga konstigheter för det har jag pratat om förut. Däremot det faktum att jag gjorde det på engelska stökade till livet lite grand. På ett bra sätt. Jag gillar ju att göra saker som jag inte gjort förut. Särskilt efteråt :). Pippi Långstrump fick bli draghjälp och jag tog mig friheten att citera henne:
Tidigare har jag ju jobbat på en skola där engelska var arbetsspråk, men det var ändå skönt att språket bar och att innehållet gick fram. Säkert sa jag fel någon gång, men i det stora hela var jag nöjd. Jag hoppas att jag lämnade efter mig en lust att pröva olika resurser och några handfasta, konkreta tips. En gemensam yta där jag lade alla länkar och några bilder fick de som var där tillgång till. Bilden nedan är ett ordmoln som vi tillsammans gjorde och enligt deltagarna karakteriserar den elev vi möter idag. Fin va’?
Det var väldigt skoj att få träffa många av lärarna på skolorna runt om i världen och höra dem berätta lite av vad de har för förutsättningar. Att förutsättningarna är olika var lätt att konstatera. Roligt var förstås också att träffa Karin som var mattelärare när jag jobbade som biträdande rektor på Engelska skolan i Täby.
Några av eleverna vid skolan uppträdde för att välkomna oss vid inledningen. Duktiga var de förstås, och roligast var att höra Klara sjunga.
När jobbet var gjort tog jag chansen att göra sta’n tillsammans med min man som följde med som sällskap. Han hade roat sig med att springa runt och uppleva déja vù i teaterkvarteren där han tidigare jobbat med scendekor. Vi lyckades kroka fast i syrran som råkade vara i London just nu och ta en kaffe tillsammans. Hon är rektor på montessoriskolan Lyse i Oslo till vardags, så det där med skola brukar dyka upp när vi träffas.
På söndagmorgonen hamnade vi på ett mysigt café där jag lyckades göra mig förstådd på franska. Det gick oväntat lätt att skaka fram den ur förrådet :).
Med ömma fötter gjorde vi en tur till Westfield där vi tömde reskassan och fick en pratstund med Anna i lugn och ro. Tack Anna för förtroendet och Micke för att du ville vara sällskap. Det var en helg utöver det vanliga. ”Wicked” skulle jag faktiskt säga, utan att överdriva.
Hearing på Utbildningsdepartementet
I måndags deltog jag som en av ungefär 20 skol- och/eller IT-människor i en panel på en hearing där utbildningsdepartementets arbetsgrupp för lärares administrativa arbete stod som värd. Det här inlägget hade jag tänkt skulle ut på bloggen i tisdags. Senast. När jag skrev och läste igenom det insåg jag att det var riktigt stökigt skrivet. Så här några dagar senare när jag tar upp tråden igen inser jag att det kanske är just för att hela dilemmat är rörigt..?
Syftet var att flera aktörer skulle få ge sin syn på läget vad gäller it-stöd med koppling till lärares administrativa uppgifter. I inbjudan stod att deltagarna förväntades förbereda ett fyra minuters anförande som skulle innehålla
1. Presentation av person/organisation
2. Viktiga områden
3. Förslag på åtgärder
En av deltagarna sa att hon var där för att hon pratade snabbt, och det kan ju behövas när det finns en tidsgräns på fyra minuter.
Till att börja med är begreppet lärares ”administrativa” uppgifter intressant. Gäller det rapportering av frånvaro, att lägga in betyg i system, meddela föräldrar om friluftsdagar, rapport till CSN, rapportera sin egen frånvaro till arbetsgivare, eller rent av att skriva in IUP:er i någon slags plattform? Själv hade jag i mitt rektorsjobb 14 olika administrativa plattformar att logga in i. Arbetstider, elevregister, lärplattform, budget & prognos, skolval osv… Det var inte särskilt lättadministrerat vill jag lova och antal ställen att logga in på är en källa till irritation hos vem som helst som jobbar i skolan.
Vad är undervisning, vad är administration och vad är dokumentation som stödjer undervisning? Svaret är inte alltid självklart, för ganska ofta hänger ju dokumentation ihop med undervisning, men framförallt lärande. Frågan om vad som räknas som administration fick inget svar och vi som satt där har nog fortfarande olika definitioner av begreppet.
Ett stort bekymmer tycker jag är när det är nästan bara vid utvecklingssamtal och betygssättning som skriftlig återkoppling ges till eleverna (och föräldrarna) ofta i en lärplattform som inte används så ofta. Det fattar ju vilken dåre som helst att det blir en arbetstopp som heter duga vid ett par tillfällen per termin och att lärplattformen (som man inte är kompis med) får skulden för att det tar så lång tid.
Vi som deltog lade olika mycket tid på att berätta om våra respektive affärsmodeller och jag kanske förvånade någon genom att mer prata lärande än system. Framförallt framhöll jag vikten av ett gott ledarskap. För att lärare ska lära sig att använda it-stöden effektiv behövs fortbildning och kontinuerligt stöd. Det gäller också att komma ihåg att hjälpa de lärare (och rektorer) som kommer in senare än i en införandefas. De behöver också en knuff i rätt riktning för att inte snubbla på färdighetströskeln. Om en skola bestämmer sig för en plattform behöver det också finnas en systemförvaltare som bevakar och planerar utbildningsinsatser , avtalslängder och hjälper till vid upphandlingar.
Och nätverket. Glöm inte det trådlösa nätverket som faktiskt måste fungera. Annars funkar ju faktiskt ingenting av varken administration eller undervisning.
Upphandlingar är en separat punkt. När ett administrativt stödsystem ska upphandlas MÅSTE användare, IT-avdelning och upphandlingsavdelning kommunicera. Det är trist när verksamheten ska rätta sig efter plattformen när det egentligen är självklart att verksamhetens behov ska styra vilken it-lösning som ska handlas. Min kollega Sandra har skrivit om det här.
Rektorerna, som är ansvariga för att PUL följs och får smisk på fingrarna av datainspektionen om man fuskar, behöver känna till vilka uppgifter som får ligga var. Det är ju möjligt att använda en plattform med säker inloggning för personuppgifter medan lärare och elever kan samarbeta kring lärandeaktiviteter på annat håll. Om man vill alltså. Det går också att lägga allt i en lärplattform eller molnlösning om man tänker efter före och tecknar de avtal som krävs med leverantören av tjänsten.
Som en sammanfattning så menar jag att det finns sätt att göra att it blir just ett stöd och inte ett hinder. Så här:
- Ordna driftsäker infrastruktur och bra maskiner att jobba med
- Se till att den utbildning som behövs faktiskt sker – både vid införande av nya sätt att arbeta, men också kontinuerligt
- Ha som rektor/förskolechef höga förväntningar på att dina pedagoger använder det system som gäller. För att inte kasta pengarna i sjön är en metafor som funkar.
- Vid beslut om olika systems vara eller icke-vara – kommunicera med berörda parter och skapa dialog mellan användare, inköpare och upphandlare. Det är bara då som rätt utrustning och framförallt rätt utbildning kommer att bli verklighet.
Jag tyckte det var ett bra initiativ av gruppen som utreder lärares administration att bjuda in andra för att ta del av våra synpunkter. Lite synd bara att den lilla detaljen att definiera ”administrativa uppgifter” inte redan var gjord och kommunicerad innan hearingen. Då kanske det inte hade blivit så stökigt att få till den här texten ;).
