Tag: lärande
Landslagsbloggen
Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.
Du kan läsa inlägget här.
Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.
utbilda och utbildas
Sitter på utbildning i projektledning. Det finns mycket jag skulle kunna säga om en tredagarsutbildning som i stora delar är en jättelång föreläsning. Vid några tillfällen får vi jobba casebaserat och applicera teorier i praktiska fall. Det gillar jag.
Det skrivs på papper och delas ut lappar i parti och minut. I morse skulle vi utvärdera lite grand och jag föreslog en digital samarbetsyta. En som vi kunde skriva i allihop och ha kvar tankar och slutsatser i efteråt. Gav förslag på en Padlet eller en OneNote-bok som exempel.
Det kanske kursledarna skulle tänka på till nästa kurs.
Tänk om de hade sagt ”Vilken praktisk lösning – hur går det till?” och ”Skulle du kunna visa eller hjälpa till att skapa en, för vi vet inte riktigt hur det går till.”
Det hade jag förstås gärna gjort, men i stället meddelade de att de inte hade de rätta tekniska lösningarna på plats.
Jag inser att jag inte lyckades förklara vitsen tillräckligt väl för att de skulle känna att det var tillräckligt angeläget, men för att det ska bli några förändrade arbetssätt behöver det nog ändå finnas lite nyfikenhet också.
Det gjorde det inte.
Jag hoppas att jag är mer intresserad av mina kursdeltagares förslag och önskemål än vad de är.
bilden av en professor i fysik
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HqBue4
Bilden av en professor i fysik – eller mina förutfattade meningar kanske, fick sig en rejäl omskakning förra veckan under årets BootCamp i Tylösand.
Jag hade den stora förmånen att få lyssna till Maria Strømme, professor i nanoteknik och verksam vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hon pratade om vad nanotekniken kan användas till i riktiga livet liksom. Jag blev fascinerad av framförallt kombinationen av bioteknik och nanoteknik där det går att använda t.ex. guldnanoskal för att hitta och förgöra cancerceller med hjälp av laserljus.
Maria gjorde ett sommarprogram och där förklarar hon både det och mycket annat. Du hittar det här och det är absolut värt sin timme.
Mina förutfattade meningar skäms jag lite över. Upp på scenen kliver en liten, ung (46 år) kvinna med skyhöga klackar på guldglittriga skor. Nu vet jag att professorer ser ut så också.
Innehållet i hennes föreläsning var häftigt och hoppfyllt. Framförandet var grymt. Hon bjöd på sig själv på ett härligt kaxigt sätt och jag tror att vi kommer att få se henne ta emot Nobelpris inom några år. Om det är nån som kan så är det hon.
Heja Maria – jag önskar att du kan inspirera fler unga (kvinnor) att forska. Det behövs.
Själv bidrog jag med att visa och låta Sveriges it-chefer pröva på programmering som det kan göras i skola och förskola. Här med min kompis Dash.
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HoAaVW
sweden speaking!
The Swedish number
För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.
Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.
Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången 🙂
mooc
Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉
Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.
Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.
Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.
Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.
Kul ska det bli i alla fall!
feedbackfrossa
Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.
Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.
Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.
Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.
situationsanpassat lärande
I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.
Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.
Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).
Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.
Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.
Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.
Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.
programmera mera
Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…
Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.
Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.
Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.
Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.
Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.
Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.
Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.
rekrytera mera!
F
ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.
Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.
Och vad tycker föräldrarna då?
Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.
Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.
Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).
tillgängligt
Jag älskar sommar i P1 och sommarpratarna! Berättelserna av dem alla med brokig bakgrund och olika erfarenheter förgyller mina lediga stunder. Jag har lyssnat på många som jag inte tidigare kände till och som överraskat med oväntade historier. Stunder i bilen p
å väg någonstans eller i hängmattan, absolut inte på väg alls. Eller i tältet på en klippa, på en springtur eller promenad, eller…
Ja – det är just det. Det går att ta med sig sommarpratarna var som helst och när som helst i podversion. Helt oslagbart. Det går att lyssna igen om man har lust. Vi har lyssnat i bilen på Martina Haag tre gånger som berättar om när hon springer Médoc maraton och blir omsprungen av en riddarborg och barnen (och jag) tjuter av skratt varje gång.
Det är lätt att hitta samtalsämnen som rör sig kring sommarpratarna och senast var det svärmor som tipsade om en av dem. Hon hade lyssnad på programmet kl 13:00 och meddelade att det också går att lyssna kl 22:00. Vi förklarade att det går att lyssna när som helst, och möttes av stor skepsis.
Det där med underhållning ”on demand” är inte vardag för alla, men jag är så grymt nöjd över att det finns. Radio, poddar, spotify, tv, netflix, osv är verkligen min grej. Jag vägrar att anpassa mig efter tv-tablåer och knarkar gärna många avsnitt på en gång av House of Cards en regnig dag.
Att låna böcker från biblioteket och rakt ner i plattan är ju också hur smidigt som helst. Snabbt och gratis kommer jag åt hur många mediokra deckare som helst och jag behöver inte ens resa mig ur hängmattan :D. Inga böter för för sent återlämnade böcker heller och packningen är lätt utan pappersromaner. Rätt så ofta blir det en köpebok också, möjligen är det liiite för enkelt att handla e-böcker hos bokus med konto kopplat dit…
Jag tycker faktiskt lite synd om de som kan eller inte vill lära sig hur man gör för att utnyttja utbudet maximalt för att det ska passa livet i övrigt. Det blir liksom… begränsande och o-flexibelt, för att man inte vill och orkar lära sig ny teknik. Mest frustrerande tycker jag att det är när någon inte ens vill prova. Den stora utmaningen är att motivera. Att kunna visa på fördelarna. Det passar inte lika bra för alla, men det vet man ju inte förrän man provat. Precis just de utmaningarna dyker upp i uppdragen på jobbet ibland. ”Jaha – vad ska det här vara bra för? Det har ju funkat bra förut.” Men sanningen är att det gamla värmländska talesättet inte funkar längre.
Bilden är från en tältnatt för någon vecka sedan. Orange Is The New Black gick på tv 🙂
Gör en sôm en allti har gjort så blir dä sôm dä allti har bleve.
Nä – det blir faktiskt sämre om man gör som man alltid har gjort. Och det blir det för att samhället förändras och livet med det. Vissa grejer måste man lära sig och vissa grejer berikar. Det där med delaktighet och demokrati är ett annat blogginlägg och det får jag ruva lite till på.
Dags att jobba en vecka igen. Hi ho let’s go!
