Tag: ledarskap
Landslagsbloggen
Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.
Du kan läsa inlägget här.
Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.
att coachas eller inte coachas – det är frågan
”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.
Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.
Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.
Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.
I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.
Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.
Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.
det finns hopp för rektorsprogrammet
Jag gjorde mitt sista seminarium på rektorsprogrammet i dag. Jag har ju varit riktigt kritisk till formerna för programmet under de tre åren som gått. Det sista året med ledarskap som tre temauppgifter har varit de bästa när det gäller samarbete och kollegialt lärande. Vi har haft möjlighet att använda oss av modern teknik för att samarbeta i tema-trios och kunnat göra uppgifter tillsammans, vilket vi har kastat oss över i vår trio med stor lust och fröjd.
Möjlighet har vi alltså haft.
Men det har inte varit något krav, eller förväntat arbetssätt. Många grupper har ”samarbetat” genom att dela upp avsnitt mellan varandra, klippt och klistrat som grundskoleelever och presenterat som resultat. Antagligen för att någon, några eller alla i gruppen inte vet hur man skulle kunna arbeta i delade dokument och träfffats i online-möten när det behövts.
Jag, och flera med mig, har påtalat bristen på ikt i rektorsprogrammet vid flera tillfällen och i alla utvärderingar. Det har varit ett svalt, och till och med frostigt intresse för utveckling i den riktningen.
Men nu hörrni. Idag fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att bidra i utformandet av utbildningens upplägg i den nya upphandlingen som sker. Och det med fokus på ikt. Det är naturligtvis ett sant nöje och jag är nog fortfarande lite chockad över helomvändningen.
Nu ska jag göra mitt allra bästa för att ikt ska bli den hävstång för skolledares lärande som vi vill att det ska vara för pedagoger, och inte minst för våra barn och ungdomar i förskola och skola.
Äntligen. Äntligen verkar det som att det händer. Synd att det har dröjt alldeles för länge. Bra att det finns hopp.
Det här var det mest hoppfulla inlägget om rektorsprogrammet jag skrivit och det 87:e i #blogg100.
dyrt nöje
Under eftermiddagen tog det tredje temaarbetet på rektorsprogrammet allt fastare form med bästa kompisarna. Det är ett dyrt nöje att umgås med dem och jag blev väl ungefär 600 spänn fattigare den här gången. Vi tipsar varandra om läsvärda grejer och idag åkte jag dit på Helen Timperleys ”Det professionella lärandets inneboende kraft” och Percy Barneviks 200 ledarskapsråd. Jag kontrade med Michael Fullans ”Six secrets of change”.
Jag tror att vi kommer att fortsätta att träffas även efter plugget tar slut och dela med oss av saker vi gillar och sätt att lära. Det är nog nörderi på rätt hög nivå, och roligt har vi dessutom.
Nu är det bara (?) att ta tag i skrivandet på varsitt håll i det delade dokumentet och om någon vecka ses vi igen – det blir antingen på riktigt eller i en hangout. Vi får se vad som passar bäst just då.
Det här är det 45:e inlägget i #blogg100 och på onsdag ska typ halvtid firas hos intellecta. Det ser jag fram emot.
fotbollsfest
I går spelade ÅBK P-04 Gul cup på Råstasjöns IP. Friends arena låg ett stenkast bort och grabbarna kastade lystna blickar åt det hållet. Det gula laget var lite kort om folk och Calle och ett par kompisar från det blå laget ville gärna vara med. Det bar sig inte bättre än att de gick till slutspel i dag. Jag uppskattade att det inte var någon väntetid mellan matcherna för det blåste som sjutton och ull-långkalsongerna var givna precis som mössa och vantar.
Det gick tillräckligt bra för att bärga silverbucklan och pôjkera var glada.
Calles ”ordinarie” lag spelade derby-tränngsmatch mot IFK Österåker prick 40 minuter efter slutsignal i Solna. Jag frågade Kråkan på väg mot Österåker om han ville spela matchen och han svarade ”självklart – vad trodde du? Så här mycket fotboll skulle det vara varje helg”.
Han får verkligen aldrig nog.
Passionen, glädjen och ihärdigheten är fantastisk att se. Jag vill vara den sortens förälder som stöttar utan att pressa och uppmuntrar utan att kräva. Jag vill vara den sorten som hejar utan att lägga mig i tränarnas coachning och bidrar till att alla föräldrar som hänger runt fotbollsplanen tycker att de känner sig välkomna oavsett vilket lag som spelar mot vilket och vilka grabbar som spelar i vilket lag.
I år har de växt ifrån Lilla Europaligan som spelas 500 m hemifrån på 5-mannaplan och det är dags för S:t Erikscupen. Det ska bli spännande att se hur det blir. De har ju redan spelat träningsmatcher och en del cuper för 03:or på 7-mannaplan och ska väl inte vara helt vilsna.
Hoppas att Kråkan tycker att det är lika kul med fotboll länge till.
Det här var nummer 37 i utmaningen #blogg100 och det kom till och med nästan mitt på dagen och inte sent på kvällen 🙂
sista internatet på rektorsprogrammet
Hemma efter sista programmammet på rektorsprogrammet och en start på tema 3 som ska redovisas i maj. Det handlar om demokrati och jag laddar för ett lite mer utförligt inlägg om att leva som man lär med avseende just på ”demokratiskt kommunikativt ledarskap – förhållningssätt” som var rubriken på en av de väldigt många powerpointbilderna vi såg.
Tre år har vi kamperat tillsammans, först på Häringe Slott och nu på slutet på Skepparholmen i Nacka. Vi har haft en vana att avsluta dag 1 med #bubbel i baren. En trevlig vana, måste jag säga, som garanterat innefattar en stor dos mentalt #glitter. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas även efter den 24 september när det är examen. Då får de som har en huvudman ta med sig denne. Jag som inte har någon får kanske gå själv. Eller också utser jag någon lämplig 🙂
Frivillig – någon?
Har landat på Rufsiga Rundan och ser fram emot en skön helg med sol och cykel alternativt kajak i bästa sällskapet. Äggmackor och kaffe i spenaten blir det med allra största sannolikhet.
Det här var det 35:e inlägget i #blogg100
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
plötsligt händer det
Jag sjunger inte annat än i bilen och duschen. Utom i kväll då förstås. I gamla anrika skolinternatslokaler a.k.a hotell Kristina i Sigtuna slog kamrattrycket till och jag sjöng en (vacker) visa om värmlandstöser, bruk, traditioner och hur redan nämnda värmlandstöser aldrig blir fulla utan bara glada.
Jag var varken berusad eller hade en karaokeanläggning framför mig. Så här blir det tydligen när vi kör utbildningsdagar fulla med förändringsledning i skola och missionerar om att våga pröva. Lägg till en dos glitter och skratt på det så blir resultatet enastående 🙂
Sandra och Clas gjorde en variant på ”en vänlig grönska” mitt i vinterlandet för att mana fram våren igen. Den lät betydligt bättre än vad jag kraxade fram.
Practise what you preach skrev jag om häromdagen.
Check.
Nummer 19 av #blogg100 har du just läst.
det blir ett resultat
Tror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.
Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.
En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.
Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.
Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.
Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.
Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂
Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100
Lite damm i manegen
Har nog ändå rivit upp lite sågspånsdamm i manegen med mitt senaste inlägg om rektorsprogrammet vid Stockholms Universitet. Såg att det diskuterades på Twitter under #rektorschatt där jag fick medhåll från ett par av de rektorer som också går vid SU. Glädjande nog hade deltagare vid Uppsala Universitet en annan syn på utbildningen. Uppdraget är samma, men formen tydligen väldigt olik, vilket gör att resultatet varierar. Lika och likvärdigt – där kom det igen…
Här följer en skärmdump från #rektorschatt den 10 september
Förändringsledning med fokus på IKT efterlyses av @LydiaFolke och jag blir så glad. Glad för att det är precis det vi på Atea sytt ihop tillsammans med vännerna på INDEA för att stötta rektorer i. Det är svårt att driva skolutveckling och att leda som man lär. Vi vågar lova att det går bättre när man haft sällskap med oss under 8 dagar i ett år och fått pröva digitala verktyg, webbaserade resurser, formulera konkreta förändringsstrategier och nätverka med likasinnade.
Om du eller någon du känner skulle vara intresserade så får du gärna läsa mer här.
Inget skulle vara roligare än att mötas i det sammanhanget.
