Tag: nyfiken
Barn och sociala medier
I onsdags pratade jag om små barn och sociala medier på NETT (Norrtälje Erövrar Teknologiskt Tänkande) för förskolepedagoger. NETT har i år en dag för grund- och gymnasiepedagoger samt en dag för förskolepedagoger. Ett fenomenalt innehåll med imponerande variation.
Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och fascinerar mig mycket. Jag har en dotter på 11 år som rör sig rätt så obehindrat i olika sociala forum på webben. Hon instagrammar och bloggar och följer andras aktiviteter där och på youtube. Än så länge tycker hon att det är roligt att jag följer henne på instagram, läser hennes blogg, kommenterar och hon visar gärna vilka bloggar hon gillar och vilka kanaler hon prenumererar på på youtube. Jag gissar att det kommer att gå över, men jag tar alla chanser jag får att lära mig mer om vad som händer i hennes värld.
Det började för ett par, tre år sedan när hon började titta på bolibompa på SVT-play och hängde en del på Panfu. Senare var det Moviestar Planet som lockade mer och för att hänga med i svängarna skaffade jag mig en egen liten figur som jag döpte till MiniMärta. Det är intressant att fundera över och analysera vad som gör att kidsen vill ägna tid och spendera pengar på vissa sociala sajter. Element av spelifiering förekommer för att motivera barnen att spela mera och spendera mer tid på sajten. Det kan bli riktigt dyrt om man ska ha råd med snyggaste kläderna och kunna ha riktigt många vänner. För att inte tala om hur många ”Starcoins” det kostar att inreda sitt rum, köpa ”boonies” (som är husdjur) och kunna ”levla” för att få högre status i kompiskretsen. Starcoins kan man bl.a. få tillgång till genom att köpa ett VIP-medlemskap, göra animerade filmer och titta på andras filmer. Här har jag klippt in en bild på hur det kan se ut på MSP.
Statens medieråd har gett ut en rapport ”Ungar och medier” – där det finns mycket godis att läsa för den som är nyfiken på barns och ungdomars medievanor. Du kan hitta den här.
Det framgår bl.a. att flickors och pojkars liv på webben ser rätt olika ut och det märker jag hemma också. Sonen som är 9 år spelar gärna spel istället. Minecraft är en favorit och han spelar också på spelo.se och spela.se. Intressant är att det finns en egen kategori av spel för flickor där de kan fixa drömdejten, ha en nagelstudio, välja kläder och lägga make up. Själv blir jag lite illamående och är glad att jag vet om att det är på det sättet så att jag kan prata med mina barn om det.
Sonen säger att jag är för dålig på Minecraft för att få spela tillsammans med honom och att jag behöver bli väldigt mycket skickligare för att det ska komma på tal. Det är tveksamt om det kommer att hända för jag har verkligen inte fångats in av spelet. Personligen tycker jag att det är fult och förstår inte poängen, även om jag gärna skulle vilja. Han däremot gillar det skarpt och pratar med andra (som jag inte vet vilka de är) på Skype för att lösa problem tillsammans. Det finns en hel del lärare som utnyttjar Minecraft för att motivera elever och använder det för ett nytt slags lärande. I en facebookgrupp (Minecraft Education i Norrtälje) diskuteras hur det går att göra bättre och bättre ur ett lärandeperspektiv. Och man behöver alls inte bo i Norrtälje för att delta där :).
Ett annat fascinerande fenomen är de unga ”youtubers” som fångar barn och ungdomar och helt ogenerat (och mycket listigt) marknadsför stora producenters varor. Miss Lissibell är ett exempel på hur det kan gå till. Lisa Jonsson går i sjätte klass och har producerat sina youtube-filmer i ett par, tre år vid det här laget. Hon har 1164 klipp på sin youtubekanal, bloggar, twittrar och instagrammar förstås också. Hon är mycket skicklig för att vara 12 år gammal och har 50 – 60 000 views på sina klipp. Hon lägger ut minst ett och i bland flera på en dag. Jag för gärna diskussionen med dottern om vilket syfte Lisa har med sina filmer och vad det är som fångar så många tittare.
Här kan du se ett exempel på vad Miss Lissibell bjuder på.
Min poäng är att för att vi ska kunna möta elever och barn på de arenor och i de forum där de befinner sig så måste vi som vuxna också vara där för att förstå vad som händer. Det går inte att vara överallt, men vi måste göra nedslag här och där. Det är ganska lätt när barnen är små eftersom de ofta tycker att det är roligt att dela med sig. Jag brukar få hålla i mig i bland för att inte verka för kritisk och fördömande eftersom jag misstänker att mina barn då skulle stänga diskussionen utan pardon.
Det här var bara några få exempel på ställen som barn hänger på och det finns såklart många fler. Om du inte har egna barn så hugg tag i grannens eller kompisens och mjölka dem på så mycket information du kan ;). För dig som jobbar i skolan är det ju enkelt. Var nyfiken, använd eleverna och låt dem berätta och visa hur de umgås på webben. Det är väl investerad tid.
Wicked
I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag höll en föreläsning för lärare på de svenska skolorna runt om i världen. De var samlade i London och rektor Anna Jägberg var värdinna för konferensen. Hälften lyssnade på Skolverket som pratade om matematiklyftet och hälften lyssnade på vad jag hade att dela med mig om webb-baserade verktyg som en hävstång för kollaborativa arbetssätt. Den titeln i sig är väl inga konstigheter för det har jag pratat om förut. Däremot det faktum att jag gjorde det på engelska stökade till livet lite grand. På ett bra sätt. Jag gillar ju att göra saker som jag inte gjort förut. Särskilt efteråt :). Pippi Långstrump fick bli draghjälp och jag tog mig friheten att citera henne:
Tidigare har jag ju jobbat på en skola där engelska var arbetsspråk, men det var ändå skönt att språket bar och att innehållet gick fram. Säkert sa jag fel någon gång, men i det stora hela var jag nöjd. Jag hoppas att jag lämnade efter mig en lust att pröva olika resurser och några handfasta, konkreta tips. En gemensam yta där jag lade alla länkar och några bilder fick de som var där tillgång till. Bilden nedan är ett ordmoln som vi tillsammans gjorde och enligt deltagarna karakteriserar den elev vi möter idag. Fin va’?
Det var väldigt skoj att få träffa många av lärarna på skolorna runt om i världen och höra dem berätta lite av vad de har för förutsättningar. Att förutsättningarna är olika var lätt att konstatera. Roligt var förstås också att träffa Karin som var mattelärare när jag jobbade som biträdande rektor på Engelska skolan i Täby.
Några av eleverna vid skolan uppträdde för att välkomna oss vid inledningen. Duktiga var de förstås, och roligast var att höra Klara sjunga.
När jobbet var gjort tog jag chansen att göra sta’n tillsammans med min man som följde med som sällskap. Han hade roat sig med att springa runt och uppleva déja vù i teaterkvarteren där han tidigare jobbat med scendekor. Vi lyckades kroka fast i syrran som råkade vara i London just nu och ta en kaffe tillsammans. Hon är rektor på montessoriskolan Lyse i Oslo till vardags, så det där med skola brukar dyka upp när vi träffas.
På söndagmorgonen hamnade vi på ett mysigt café där jag lyckades göra mig förstådd på franska. Det gick oväntat lätt att skaka fram den ur förrådet :).
Med ömma fötter gjorde vi en tur till Westfield där vi tömde reskassan och fick en pratstund med Anna i lugn och ro. Tack Anna för förtroendet och Micke för att du ville vara sällskap. Det var en helg utöver det vanliga. ”Wicked” skulle jag faktiskt säga, utan att överdriva.
To unleash Hell
Jag har under veckan, tillsammans med min kollega Sandra, träffat ett skönt gäng skolledare i Nynäshamn. Det var den första av två dagar som vi ska spendera tillsammans med skolutveckling som grund att stå på. Vi hann med att diskutera och dela erfarenheter kring vad som är viktigt att tänka på när förutsättningarna i skolan förändras och vi möter en annan slags elev än vi gjorde för bara fem-tio år sedan. De som redan har koll på teknik och också de som inte har tillgång till någon teknik alls, och i samband med det naturligtvis skolans likvärdighetsuppdrag.
Vi samarbetade praktiskt i en gemensam yta och provade på olika responssystem. Metoder som går att använda på hemmaplan, kanske i möten med elevråd, personal eller föräldrar. Möjligheterna är många, bara man känner till vilka resurser som finns. Det är riktigt roligt att se glittrande ögon och rektorer som var så ivriga att vi behövde be dem att sitta på händerna medan vi visade klart vissa moment :).
En av de skolorna som var representerade har under senare delen av vårterminen gått in i en 1:1-miljö med iPads på mellan- och högstadiet. Rektorn berättade med glimten i ögat om den känsla av att inte vara i kontroll som infann sig när alla elever började bete sig annorlunda. Han kände sig precis som Maximus (Russel Crowe) i Gladiator när han beordrar anfall:
”On my command – Unleash Hell!”
Och det är väl precis det som är en del av hemligheten med att genomföra förändringar. Det går ju inte att veta precis vad som som kommer att hända, och det går inte att veta säkert att det kommer att bli bättre. Det enda som går att veta säkert är att det inte blir som förut när vi sätter igång förändringsarbetet. Jag har uteslutit ordet ”misslyckas” ur min vokabulär och menar på fullt allvar att allt det vi gör kan vi lära något av. Inte sjutton blir det precis som vi tänkt oss alltid. Det var härligt att rektorn som berättade om sitt initiala kaos ville dela med sig av det till sina kollegor på ett opretentiöst sätt och skapa förutsättningar för ett kollegialt samarbete i rektorsgruppen. Precis lika mycket som pedagoger behöver det kollegiala lärande sammanhanget behöver skolledare det också. Både för att det blir roligare att jobba då och för att resultaten blir bättre på kortare tid än om alla skulle köra sitt eget rejs.
Jag är fast övertygad om att rektor eller förskolechef behöver vara kompetent, nyfiken och modig för att driva förändring. Den där IKT-kompetensen kunde vi hjälpa till med och tänker fortsätta under ytterligare en dag. Nyfikenheten och modet kan vi uppmuntra och framförallt hoppas jag att chefernas chef gör det på ett coachande sätt.
Jag hoppas förstås också att jag kommer att stöta på dem alla i sociala medier som vi tipsade om. Gärna på Facebook i olika grupper där generella eller specifika dilemman diskuteras och alldeles väldigt gärna på Twitter. Nästa gång ska vi se till att flera av dem hittar dit och skapar sitt flöde genom att nyfiket pröva sig fram. Förhoppningsvis med ”filterbubblan” så snyggt illustrerat av Eli Pariser i ett TED-talk, i bakhuvudet för att kunna analysera vem som finns i ens eget flöde och varför de finns där. Och kanske till och med vem som borde finnas med ;)?
