Tag: ödmjuk
propagandapaddling
Titeln på inlägget myntades tidigt i somras och känns givet.
I år har vi lyckats få ihop många fler dagar på vattnet än vi fick förra sommaren och vi har paddlat både med och utan barn.
För ett par veckor sen stack vi ut till Horisont kajak på Norråva och hyrde en Necky K2:a till Maya och hennes kompis Alma och en Necky Eliza till Calle. Det finns en farkost för varje behov på Horisont, den saken är säker. Har hört ryktas om att det till och med går att hyra canadensare 😉
Tjejerna är 14 år och kom väldigt väl överens i varsin sittbrunn. Calle är 12 och hanterar både båt och paddel som om han aldrig gjort annat. Det blåste rätt rejält på väg ut mot Västerholmen och för säkerhets skull kopplade Micke och jag på en bogserlina på varsin båt – bara för att inte riskera att dom skulle blåsa bort. Paddla framåt fick dom göra själva 🙂
Det tog någon timme att komma fram till slutdestination och vi satte upp tälten på en gång. Skönt häng på klipporna med grillad korv till middag. Vi for hemåt vid lunchtid och sjön hade lugnat ner sig betydligt. Bleke och sol gjorde turen behaglig. Ett ordentligt vattenkrig utanför Trollholmarna blev det också. Det kan ha varit jag som började, hehe…
Några dagar senare for Micke och jag norrut, tog bilfärjan från Öregrund över till Gräsö och petade ner kajakerna i vattnet. Vilken märklig skärgård! Grunt som tusan, vilket gjorde att inga andra än paddlare kom fram, och inte mer än ett par stycket kajakare såg vi på tre dagar heller. Lätt som en plätt att hitta fantastisk tältplats varje kväll var det också.
Mysiga kobbar och skär att leka mellan och jag lovar att vi såg alla nyanser av blått som går att tänka sig.
Alla väderappar signalerade regn och åska på sen eftermiddag och vi fick upp tältet innan ovädret började. Det finns få saker som är mysigare än ruskväder på rätt sida av tältduken 🙂
Det blåste snabbt över och morgonen därpå tog vi en tur till Örskär några kilometer bort och kontrasten mellan skyddad innerskärgård och öppet hav är enorm. Vi hade nästan ingen vind alls och Örskärs fyr visade sig från sin allra vackraste sida.
Vi klev i land och njöt av en finlunch vid vandrarhemmet. Örskär ligger i höjd med Forsmark och på väg tillbaka mot Gräsö såg vi kärnkraftverken tydligt i horisonten.
Vi hittade en solig klippa att hoppa i land på och dröjde kvar så länge vi kunde innan vi var tvungna att åka tillbaka hemåt.
Nästa tur gick till Gällnö, också från syrran och Horisontkajak på Norråva. En sak kan en ju vara helt säker på – hon kan grejen med bra kaffe 🙂
En fin tur till Gällnö blev det, men Gällnö Bar på en solig dag mitt i sommarsemestern ska vi undvika. Knökfullt med folk och framförallt små hundar som mest är i vägen och helt onödiga eftersom de sällan verkar kunna gå själva. God mat, välsmakande öl och en fenomenal lemonad fanns det i alla fall, men vi gled därifrån rätt snart och hittade en egen liten klippa att kliva i land på.
Och tänk – vi hann med en tur till Hallonstenarna också!
Fina, fina Hallonstenarna med perfekt tältplats, solig kvällsklippa i väster och lika solig frukostklippa i öster. Och den där hällen som har ett precis rätt dimensionerat veck i berget så att den passar som huvudkudde och blir en sjuhelvetes läsplats. Och som om det inte vore nog med det – ett alldeles välplacerat fotsteg i graniten så att det funkar som språngbräda rakt ut i det ljuvliga bräckta vattnet. Varmt var det och många dopp behövdes.
Jag älskar Skärgårdsstiftelsen som ordnar så att det är möjligt, och till och med lätt att vara ute i Skärgården. Jag tycker att alla som vistas ute i skärgården borde stödja Skärgårdsstiftelsens arbete. Det är en liten gest för att hjälpa till. Vid Östra Lagnö har stiftelsen ställt i ordning parkeringsplatser och det finns en perfekt plats att lägga i kajakerna ungefär 300 meter ifrån parkeringsplatsen. Och är det inte underligt? Det fanns en bil parkerad på en vändplan precis vid iläggsplatsen. Någon som inte orkat gå 300 meter till parkeringsplatsen utan i stället parkerar så att det blir svårt för alla andra att vända. Och gissa vad? Bilen tillhörde två medelålders män som vi mötte när vi kom tillbaka, fullt kapabla att paddla och med det också fullt kapabla att promenera 300 meter.
Jag älskar också allemansrätten. Vem som helst får tälta varsomhelst utom på någons tomt eller på andra få ställen där det är tältningsförbud. Det kan vara ett fågelskyddsområde eller nationalparker. Det enda du behöver göra är att visa hänsyn. Det är så enkelt. Gräv ner skiten (tillräckligt djupt) och ta med dig annat skräp med hem tillbaka. Jag vill inte sitta på en klippa och äta frukost i någon annans gamla äggskal. Jag vill verkligen inte snubbla över någon annans toapapper och jag vill inte se röken av varken flaskor, engångsgrillar eller plastrester.
När jag ändå är i farten så tycker jag att Sjöräddningssällskapet också förtjänar uppmärksamhet. Det är en ideell organisation som finansierar sitt ovärderliga arbete med hjälp av medlemsavgifter, donationer och gåvor. Du behöver inte vara medlem för att få hjälp, men håll med om att det skulle kännas ordentligt mycket bättre att ha betalt medlemsavgiften den dagen du verkligen behöver deras hjälp? 67 kr/månad kostar det. Typ 2 latte på sta’n.
Ta hand om vår skärgård så vi alla kan fortsätta njuta av den. Det gör gott i både kropp och själ att få vara ute, paddla, bo i tält, läsa böcker och äta middag på en klippa.
Take nothing but pictures. Leave nothing but footprints.
I bästa fall får vi möjlighet att ge oss ut igen, innan isen lägger sig. Håkanskär. Ja, Håkanskär står högst upp på listan just nu.
Bilderna är lite huller om buller tagna av både Micke och mej. Antagligen syns det, antingen på motivet eller kvalitén vem som stått bakom kameran 🙂
bilden av en professor i fysik
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HqBue4
Bilden av en professor i fysik – eller mina förutfattade meningar kanske, fick sig en rejäl omskakning förra veckan under årets BootCamp i Tylösand.
Jag hade den stora förmånen att få lyssna till Maria Strømme, professor i nanoteknik och verksam vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hon pratade om vad nanotekniken kan användas till i riktiga livet liksom. Jag blev fascinerad av framförallt kombinationen av bioteknik och nanoteknik där det går att använda t.ex. guldnanoskal för att hitta och förgöra cancerceller med hjälp av laserljus.
Maria gjorde ett sommarprogram och där förklarar hon både det och mycket annat. Du hittar det här och det är absolut värt sin timme.
Mina förutfattade meningar skäms jag lite över. Upp på scenen kliver en liten, ung (46 år) kvinna med skyhöga klackar på guldglittriga skor. Nu vet jag att professorer ser ut så också.
Innehållet i hennes föreläsning var häftigt och hoppfyllt. Framförandet var grymt. Hon bjöd på sig själv på ett härligt kaxigt sätt och jag tror att vi kommer att få se henne ta emot Nobelpris inom några år. Om det är nån som kan så är det hon.
Heja Maria – jag önskar att du kan inspirera fler unga (kvinnor) att forska. Det behövs.
Själv bidrog jag med att visa och låta Sveriges it-chefer pröva på programmering som det kan göras i skola och förskola. Här med min kompis Dash.
Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HoAaVW
att coachas eller inte coachas – det är frågan
”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.
Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.
Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.
Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.
I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.
Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.
Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.
verktygslåda goes skattkista
I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.
Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.
Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.
En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.
Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.
Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.
Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.
olika perspektiv
Jag hade under morgonen samtal som handlade om perspektiv. Det började med att snön föll rätt ymnigt i Kiruna där jag traskade mot stadshuset med mössan nerdragen så långt ner som möjligt. När jag kom fram konstaterade jag att våren visst tagit en paus. Jamen, det här är ju vår, menade Kiruna-bon jag pratade med. Och jo – det är det ju. I Kiruna. Men inte för en nollåtta.
När vi sedan pratade om förutsättningar för elever och hur de är beroende av var men bor och hur det går att använda teknik för att kunna åstadkomma upplevelser som kommer så nära som möjligt den ”riktiga” så blev det återigen en fråga om perspektiv. I Kiruna finns ju andra förutsättningar för museibesök än för barn och ungdomar i Stockholmsområdet. Min unge som är 11 var i veckan på besök i Livrustkammaren och tyckte lite nonchalant att det var tråkigt. Jag blir lite upprörd och tycker att hon är lite otacksam och hade hoppats att hon skulle sett besöket som en rolig och lärorik aktivitet. Som om hon automatiskt ska förstå att hon är lyckligt lottad som får möjlighet att uppleva det Stockholm har att bjuda på och att det är lättillgängligt som tusan.
Det blir lite som när jag växte upp och fick höra att jag skulle tänka på barnen i Afrika när jag inte gillade maten och ville äta upp…
Under en paus pratade vi om livsvillkor i Marocko, Indien och Rumänien i jämförelse med hur vi har det i Sverige. Det är sannerligen olika perspektiv och tillförde något till besöket i Kiruna som inte hade särskilt mycket alls att göra med skola, ikt, kartläggning av innovativa undervisningsmetoder. Ändå tacksamt och tänkvärt.
Det här var nummer 13 av inläggen i #blogg100
Kontraster
Förra året den tredje advent kan jag se via appen ”timehop” att jag var ute på en gnistrande vinterpromenad. Riktigt så var det inte idag. Gnistrade gjorde det definitivt inte ute, däremot duggregnade det väldigt o-mysigt. Som väl var så väntade regnet med att falla tills halva cykelturen var gjord, annars hade jag kanske stannat inomhus.
45 minuter på cykel i lera gör dagen bättre, trots regn. Vi ägnade oss också åt att slå in paket som ska vidare till barn som inte får några annars. Det finns en privatperson i Åkersberga som hjälper familjer som har det tufft och barn som inte ens har några familjer att få hitta något paket i strumpan, eller i bästa fall under granen på julafton. Hon berättade när vi lämnade våra paket att det i flera fall är fosterhemsplacerade barn det gäller och också ensamkommande flyktingbarn.
Jag hoppas att vi lyckades träffa rätt med innehållet i paketen. Vi kraftsamlade på en flicka i storlek 134 och en pojke som gillade fotboll i 8-årsåldern. 
Det var lätt att prata med egna barnen om överflöd och raka motsatsen. Igår klädde vi gran och åt en mini-julmiddag med åtminstone tre barn hemma. Kurade upp mig i soffan på eftermiddagen med en kopp kaffe och en lussekatt och läste DN i paddan. Det första som syns är ett flyktingläger i de libanesiska bergen där syrianska flyktingar fryser och saknar mat. Vi har det ofattbart bra på alla sätt och vis. Vi pratade här hemma om hur vi ska kunna bidra på något sätt och kom överens om att vi ska ta kontakt med soc här på orten och höra efter. Kanske någon behöver en stödfamilj eller en god man?
Svärfar kom till Sverige i september 1944 från Estland och skrev såhär när jag delat en länk till Expressen där Fredrik Virtanen skrivit om varför demonstrationen för flyktingar i går var viktig. Jag delade länken med kommentaren att det skulle ha kunnat vara Tiit det handlade om.
”Tack Agda och Micke! Så är det – men borde inte vara! Mina tankar går till mina föräldrar. De gav mig/oss förutsättningar att fortsätta leva ett fritt liv. De lämnade allt för att fly sitt älskade hemland Estland och över till Sverige som då, i september 1944, varmt tog emot oss! Ingen människa, oavsett hudfärg, flyr frivilligt sitt fosterland och lämnar allt man äger och har! Det är en katastrof orsakad av omvärldens våld, som borde vara värd all förståelse, medkänsla och villighet att hjälpa och stötta! Något som vi upplevde och jag minns med värme. Tyvärr är det inte så på alla håll idag … Därför är demonstrationen viktig!”
Ja, det är kontrasternas dag idag. Jag väljer att tänka att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
En spark bakut kan vara ett fall framåt
Kommer du ihåg för några månader sen när jag var rätt upprörd över diskussionen om pengar och avgifter i skolan? Det var vid ett föräldramöte i ett av mina barns skolor som jag inte kunde hålla tyst när diskussionen om klasskassa kom upp, och jag sa att skolan ska vara avgiftsfri. Den gången handlade det om att vi föräldrar skulle bidra till bl.a. museibesök och klassresa och det förslaget kom från föräldrar och inte läraren själv. Inlägget finns här om du skulle vilja läsa det. Det är det hittills mest lästa och delade inlägget från min blogg och engagerade många fler än jag trodde att det skulle göra.
Alldeles nyligen fick alla vi föräldrar i klassen ett mejl som var så snyggt formulerat. Det stod att klassföräldrarna ville samla in pengar till en julpresent till fröken (som jag för övrigt tycker gör ett fantastiskt jobb med ungarna) och att pengarna kunde sättas in på angivet konto. Det stod också att vi INTE skulle ange vem som satt in pengarna för att ingen skulle behöva veta vem som bidragit och inte.
Jag tror faktiskt att jag väckte en tanke eller två i augusti. Nog tyckte jag att det var rätt obekvämt att kliva fram och vara krånglig, men det känns riktigt bra nu såhär efteråt. Mattias Ronge har skrivit om det där med att låna ut sin röst istället för att prata och jag tar mig friheten att dra en parallell. Han skriver snyggt och viktigt här om vad han menar. Förhoppningsvis kanske mitt blogginlägg som följde efter mötet gjorde någon skillnad på andra håll än just bara i mitt barns klass.
Kollegialt lärande
I fodralet finns en datorplatta. Det spelar ingen roll av vilket märke eller vilken sort det är. Det väsentliga är att det är en förhållandevis ny manick i många skolor, som många pedagoger har rätt liten erfarenhet av och kunskap om. Datorer har vi haft länge och de används på olika sätt och med olika framgång i undervisningen.
Jag tror vi är många som är otåliga och tycker att vi borde kommit längre och vara bättre på IKT i skolan. Olika skolor, kommuner eller friskolekoncerner har kommit olika långt av olika orsaker.
Vi har också olika typer av lärare i skolan. Edward Jensinger beskriver det i sin bloggpost ”De ovilliga”. Mitt resonemang handlar om en kombination av de ovilliga och de okunniga. Jag tror att de okunniga riskerar att bli/förbli de ovilliga om de möts med nonchalans och raljerande. Jag råkade nyligen ut för en IKT-pedagog som på allvar tyckte att om lärarna inte kan de basala delarna i att hantera en datorplatta så ska man inte ha någon alls.
Den inställningen provocerar mig.
Jag svarade med att det enda jag inte accepterar är inställningen att någon inte vill lära nytt och mer. Ingen lär bättre av att bli förminskad och fördummad. Varken elever, lärare eller rektorer.
Som rektor måste jag acceptera och förhålla mig till att vi av olika anledningar befinner oss på olika nivå av kunskap och färdigheter. Jag måste också ha höga förväntningar på att vi i skolan behöver vara nyfikna och aldrig sluta lära nytt.
Vi behöver kollegor i skolan som sprider kunskap med ödmjukhet och glädje över att dela med sig. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att verka i skolan, bland vare sig elever, pedagoger eller skolledare, med den snäva och nonchalanta attityd jag mötte igår.
Lyckligtvis finns det många andra som möter kollegor och elever på den nivå de befinner sig, som uppmuntrar och vägleder med ett ödmjukt förhållningssätt. Jag vet det för att jag har det så på min skola. Jag har på ett annan arbetsplats haft förmånen att rekrytera en före detta elev som gjorde gigantisk skillnad som IT-ansvarig. Jag vet det också för att vi i kommunen börjat utbilda kollegahandledare med fokus på IKT och det märks. Det märks faktiskt redan – fastän de inte är klara med utbildningen. Jag ser dem på Twitter i diskussioner med kollegor och jag ser dem dela med sig på kommunens facebookgrupp.
Jag tror att det är det enda sättet att komma vidare på i Lärares Lärande.
