Tag: roligt
komfortzon
Tog ett kliv utanför igår. Helt frivilligt åkte jag lift uppför en slalombacke i Järvsö och satte av nerför på Blixten iförd skyddsutrustning som i bästa NHL-klass. Såg tuffare ut än jag kände mig när jag fått på mig grejerna…
Det går bra att hyra cykel också, tillsammans med hjälm och skyddsgrejer att sätta utanpå kroppen. Vi hade med hojarna hemifrån – tänkte att Blixten behövde ut och lufta sig. Cykeln åker med i liften och den sätter man fast på sidan. Rätt enkelt när man kommit på tricket. I skogen har jag åkt förut och nerför har det gått då och då. Men inte så här.
I 54 km/h som fortast. Det är fort.
Fart kittlar – och särskilt när det går sådär fort så att det inte är helt säkert på att det kommer att gå bra. Det är väl det där med att kliva utanför komfortzonen. Jag försökte tänka lite Pippi-ish ”Det här har jag aldrig gjort förut så det kommer säkert att gå jättebra”. Och det gjorde det. Förutom när jag kraschade i en hårnålskurva där det gick lite väl fort och det var lite väl smalt. Bara lite stukat självförtroende men ingen trasig kropp. Totalt uppgick skadorna när dagen var slut till lite skrapsår på Micke och en punktering som han lagade i MacGyver-stil vid sidan av stigen.
Det är en kick att lära nytt och kunna mer. För mig funkar det bäst när det är svårt, på gränsen till vad jag klarar av, men med vetskap om att det finns någon slags skyddsnät om det går väldigt fel. Jag vet att Micke sopar upp resterna om det behövs, det har han gjort tidigare. 
Sen är det ju skönt att kunna skylla på honom när träningsvärken sätter in på ställen som jag inte ens visste att jag hade 😛
Det blev en härlig alternativ midsommar och vi sjönk ner i en jacuzzi på Orbadens hotell med utsikt över Ljusnan på eftermiddagen.
lekfullt
Ett par mil på cykel, både i skog och på asfalt. Satte cyklarna på bilen och körde upp till Domarudden för att göra en mil i skogen. Tog en solpaus på en solvarm stenhäll och ett depåstopp med bränslepåfyllning tillbaka på Domarudden. Konstaterade att vi var tillräckligt pigga för att cykla hem också. Då hade vi inte räknat med den elaka motvinden som gjorde allt för att ta död på oss. Stumma ben skönt trötta sjönk vi ner i en stol på Rufsiga Rundans baksida, med en kaffe i handen. Jag drog en filt över kroppen och tror att jag nickade till en stund. Ute ÄR verkligen bättre än inne.
Djupt nersjunken i soffan lekte jag lite med iMovie, man kan väl kalla det för premiär… Maya hjälpte till och det gick halvbra. Jag vill göra själv och hon vill göra åt mig. Det blev en liten cykelsnutt – otippat va’?
Här kommer premiären
Hoppas du blev sugen på en tur på hjul i skogen.
Det här var det 36:e inlägget i #blogg100
plötsligt händer det
Jag sjunger inte annat än i bilen och duschen. Utom i kväll då förstås. I gamla anrika skolinternatslokaler a.k.a hotell Kristina i Sigtuna slog kamrattrycket till och jag sjöng en (vacker) visa om värmlandstöser, bruk, traditioner och hur redan nämnda värmlandstöser aldrig blir fulla utan bara glada.
Jag var varken berusad eller hade en karaokeanläggning framför mig. Så här blir det tydligen när vi kör utbildningsdagar fulla med förändringsledning i skola och missionerar om att våga pröva. Lägg till en dos glitter och skratt på det så blir resultatet enastående 🙂
Sandra och Clas gjorde en variant på ”en vänlig grönska” mitt i vinterlandet för att mana fram våren igen. Den lät betydligt bättre än vad jag kraxade fram.
Practise what you preach skrev jag om häromdagen.
Check.
Nummer 19 av #blogg100 har du just läst.
sladdlöst
Under Mästarnas Mästare låg jag uppkrupen i soffan tillsammans med Calle. I ett flilmklipp från när Sven-Åke Lundbäck vann OS-guld i Sapporo 1972 intervjuades hans föräldrar. De hade dragit ur telefonen ur jacket och sovit gott på natten när loppet gick av stapeln och ville inte bli störda av journalister. Calle såg frågande ut och jag förklarade att telefoner satt fast i väggen med en sladd på den tiden. Han skrattade och undrade hur man tog med sig dem när man skulle gå hemifrån.
Undrar vad hans barn kommer att skratta åt om en 30 år sådär…
Det här var det nionde inlägget i #blogg100
Blixten Cup
Fotbollscup på morgonkvisten mellan 8-10 i Skarpäng. Föredömligt kvick. 5 matcher à 12 minuter och max en kvarts väntan. Någon har tänkt efter före :).
I lite halvrisig form var det precis så länge jag tålde. Grabbarna var pigga och spelade bra. 3 vinster, 1 oavgjord och en förlust resulterade i en tredjeplats. Roligast är ändå när tränaren frågar om dom vill ha mer och det kommer ett rungande ”ja!” till svar. Även om de i går hade en heldag på midvintercupen i Barkarby.
Dom får helt enkelt aldrig nog.
Läslördag
När kroppen är virusangripen lockar skridskoisarna förgäves. Ägnar mig åt att läsa under en filt i soffan istället, med en tekopp i högsta hugg. Hoppar mellan ”Delat ledarskap” inför rektorsinternat och ”The Talent Code” som syrran (som är rektor för montessoriskolan Lyse i Oslo) tipsat om. Det kunde vara värre med andra ord, och jag är glad för att jag klarade mig förbi Londonveckan innan jag däckade. Mer om London kommer nog i ett annat inlägg.
Ser fram emot rektorsinternatet som helt plötsligt har öppnat upp för samarbete mellan kollegor, precis som det borde ha varit under alla tre åren. Jag är glad över att få jobba med kloka, trevliga och roliga Sara och Pernilla som inte bangar för delade dokument i molnet, chattar och/eller onlinemöten. Och när tekniken trasslar kör vi ett helt vanligt telefonmöte.
”Flexibilitet är början till kaos” var det någon som sa till mig, med glimten i ögat, för länge sedan. I så fall tar vi både flexibilitet och kaos till en högre nivå i vår basgrupp. Med ett gapskratt dessutom.
