Tag: skola
ett armband i finaste guld
I går fixade jag avslutningspresenter till ungarnas mentorer/klassföreståndare som tack för läsåret. Inte för att jag måste, utan för att jag vill och kan. Calle slutar fyran och Maya sexan och har båda haft mentorer som är lätta att samarbeta med och engagerade i ungarnas väl och ve. Det känns roligt att kunna göra något extra och tacka för ett gott jobb. Jag minns att det var väldigt roligt att få ett särskilt tack från föräldrar och familjer när jag själv jobbade som lärare. Det behövde verkligen inte vara saker och absolut inte dyra saker. Jag är ingen samlare av gamla grejer, men kort från mina fd elever med föräldrar har jag samlade i en plastficka och tar fram då och då för att titta på och minnas ”mina” elever.
Jag frågade ungarna om de tyckte att ett smycke var en bra idé och Calle svarade: ”Det ska vara ett armband i finaste guld, för det är hon värd, Gunilla. Hon är så bra”. Det blev inte riktigt i finaste guld, men fint var det, och en del av vad det kostade går till Röda Korsets arbete i Nepal med att bygga toaletter och skolor. Vill du hitta ett likadant så finns de hos Edblad.
Det känns som en bra sommarpresent och jag hoppas att de gillar sina armband. Jag önskar att jag kunde vara med vid skolavslutningarna, men i år går det inte. Jag trodde nog att det skulle vara lite lättare med den saken när jag inte jobbar i skolan längre, men tji fick jag. Tur att bonusgubben Micke är redo att rycka in när jag är på jobb och barnens far inte kan vara i två klassrum samtidigt :).
framåt med tillbakablick
Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.
Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.
Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.
Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.
Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.
I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.
Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.
verktygslåda goes skattkista
I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.
Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.
Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.
En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.
Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.
Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.
Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.
Utmaningar på många sätt
Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.
Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?
Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.
Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.
Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.
För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.
holy crap
När jag vaknade i morse upptäckte jag att det fanns ett STAVFEL i min bloggtext från i går. Jag avskyr stavfel. Det här var ett löjligt skrivfel och en bokstav som saknades i all hast. Usch.
Jag tycker i tillägg särskilt illa om särskrivningar. En text förlorar i värde för mig när det finns språkliga defekter i den. Lite halv-slang och olika stil på språk och texter tycker jag om och hakar inte upp mig på ofullständiga meningar.
Det är ganska ofta som det kommer texter från barnens skola som ser tokiga ut, både i mejl och på papper. Senast hade sonen med sig ett informationsblad från fritids om en aktivitet senare i vår där det bl.a. står att ”Kommer man hela vägen till semifinal blir matcherna att bli något längre.” Det liksom förtar ett professionellt intryck som jag skulle önska att både skola och fritids skulle ge. Jag vet mycket väl att det är ett slarvfel, precis som mitt i min bloggtext, men nog sjutton skulle man kunna begära att det som skickas ut till ungefär 800 föräldrar kan läsas igenom av åtminstone två par ögon innan det printas och stoppas ner i ryggsäckarna hos barnen? Dessutom kan jag tycka att det inte skulle printas över huvud taget, utan mejlas eller läggas i ett forum på webben som föräldrar kommer åt.
I höstas kom en informationslapp om ”Nobel pris tagare” och en uppsatstävling i samband med nobelprisfestligheterna. Lite väl iögonfallande tyckte jag då som nu.
Själv är jag rätt lyckligt lottad som har kollegor på jobbet som är lika sjukt upptagna av att undvika stavfel och särskrivningar som jag. Den imaginära rödpennan svävar ständigt över våra huvuden i det höga taket vi har, både på kontoret och virtuellt. ”Högt i tak” är för övrigt tvåa på listan över arbetslivsfloskler. Vill du läsa hela listan så finns den här. Jag har dessutom en man här hemma som har en journalistbakgrund och gärna bistår i språkdjungeln.
Köksbordet är riggat här på Rufsiga Rundan för idag passar det bäst att tänka i fred. I eftermiddag ska jag och en bunt bloggare fira halvtid av #blogg100. Det ser jag fram emot. Det är inte riktigt nummer 50, utan exakt det 47:e som publiceras vid köksfönstret en rätt så tidig morgon med solen utanför.
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
olika perspektiv
Jag hade under morgonen samtal som handlade om perspektiv. Det började med att snön föll rätt ymnigt i Kiruna där jag traskade mot stadshuset med mössan nerdragen så långt ner som möjligt. När jag kom fram konstaterade jag att våren visst tagit en paus. Jamen, det här är ju vår, menade Kiruna-bon jag pratade med. Och jo – det är det ju. I Kiruna. Men inte för en nollåtta.
När vi sedan pratade om förutsättningar för elever och hur de är beroende av var men bor och hur det går att använda teknik för att kunna åstadkomma upplevelser som kommer så nära som möjligt den ”riktiga” så blev det återigen en fråga om perspektiv. I Kiruna finns ju andra förutsättningar för museibesök än för barn och ungdomar i Stockholmsområdet. Min unge som är 11 var i veckan på besök i Livrustkammaren och tyckte lite nonchalant att det var tråkigt. Jag blir lite upprörd och tycker att hon är lite otacksam och hade hoppats att hon skulle sett besöket som en rolig och lärorik aktivitet. Som om hon automatiskt ska förstå att hon är lyckligt lottad som får möjlighet att uppleva det Stockholm har att bjuda på och att det är lättillgängligt som tusan.
Det blir lite som när jag växte upp och fick höra att jag skulle tänka på barnen i Afrika när jag inte gillade maten och ville äta upp…
Under en paus pratade vi om livsvillkor i Marocko, Indien och Rumänien i jämförelse med hur vi har det i Sverige. Det är sannerligen olika perspektiv och tillförde något till besöket i Kiruna som inte hade särskilt mycket alls att göra med skola, ikt, kartläggning av innovativa undervisningsmetoder. Ändå tacksamt och tänkvärt.
Det här var nummer 13 av inläggen i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Två flugor på smällen i London
Om någon vecka kliver mina kollegor Patrik, Lisbeth, Sandra och jag ombord på planen som tar oss till London. Vi passar på att göra en kombo av att ta med oss nästan 300 gäster på en resa i samband med BETT-mässan och att bli ännu bättre på att utbilda kollegahandledare.
Vi kommer att få ha Les Foltos för oss själva i tre dagar där kollaboration, handledning och IKT kommer att vara i fokus. I höstas gick det att lägga vantarna på Foltos rykande färska bok ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” och jag fick frågan om den var läsvärd. Nu när jag läst den och den ser sådär hälsosamt tummad och märkt med små klisterlappar och klotter kan jag svara att den definitivt är det.
Inte minst för skolledare som planerar och organiserar för kompetensutveckling av lärarna i skolan. För att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt av att satsa på kompetensutveckling menar Foltos att aktiviteter ska vara
- präglade av och inriktade på samarbete
- intensiva och långsiktiga
- relevanta och kopplade till elevernas lärandeaktiviteter
vilket gör kollegahandledning till en extremt effektiv metod för lärares lärande. I Norrtälje har 90 grundskolepedagoger blivit kollegahandledare under 2013 och jag är nöjd över att processgruppen (där jag tidigare fanns med) fattade beslutet att satsa resurser på det. Jag har sett prov på att det fungerar, men jag önskar också att jag hade haft lite mer kunskap och insikt i flera av de ”nycklar” som är framgångsfaktorer redan som rektor på Rådmansö skola. Då hade jag lagt tjänstefördelningen lite annorlunda för att bättre främja samarbetet mellan de lärarna som skulle jobba tillsammans. Just för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart lärande som i slutändan gagnar eleverna.
Läs gärna boken, du som är nyfiken – det är väl investerad tid. Och om du letar efter någon som kan utbilda kollegahandledare så är det en av de roligaste sakerna jag vet och gör det gärna. I Upplands Bro har vi startat med ett härligt gäng som garanterat kommer att göra skillnad i kollegiet.
Andra delen av veckan i London blir ett sprakande fyrverkeri av BETT-mässa, skolbesök och ett seminarieprogram som andas skolutveckling med fokus på IKT. Hela vårt program finns här. Vi har med oss vansinnigt duktiga människor som kommer att kunna tillföra erfarenheter till de som vill lyssna. Lärare, rektorer, sociala medieexperter, app-kreatörer och sist men inte minst en skarp elev som vill dela med sig.
Jag och Tord från INDEA kommer att leda en workshop för de som på förhand anmält intresse, som vi tror kommer att ge mersmak på vårt ledarförändringsprogram. FLIS, som vi brukar kalla utbildningen, är också en långsiktig satsning på rektorers och förskolechefers möjligheter att leda i förändring, något som är en tuff och nödvändig utmaning. Jag tror ju alldeles bestämt att chefen behöver leda som han/hon lär. Släng pappersbuntarna och börja jobba som du förväntar dig att dina lärare ska jobba. Att lägga allt ansvar för IKT på någon annan är lika illa som att påstå att man inte behöver känna till och veta hur läroplanen funkar.
Om ett par veckor följer en uppdatering av hur det blev och vad som hände i London. Risken är att det blogginlägget blir ännu längre än det här :).
