Tag: skola
På spaning!
För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.
Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.
Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.
Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.
Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?
En spark bakut kan vara ett fall framåt
Kommer du ihåg för några månader sen när jag var rätt upprörd över diskussionen om pengar och avgifter i skolan? Det var vid ett föräldramöte i ett av mina barns skolor som jag inte kunde hålla tyst när diskussionen om klasskassa kom upp, och jag sa att skolan ska vara avgiftsfri. Den gången handlade det om att vi föräldrar skulle bidra till bl.a. museibesök och klassresa och det förslaget kom från föräldrar och inte läraren själv. Inlägget finns här om du skulle vilja läsa det. Det är det hittills mest lästa och delade inlägget från min blogg och engagerade många fler än jag trodde att det skulle göra.
Alldeles nyligen fick alla vi föräldrar i klassen ett mejl som var så snyggt formulerat. Det stod att klassföräldrarna ville samla in pengar till en julpresent till fröken (som jag för övrigt tycker gör ett fantastiskt jobb med ungarna) och att pengarna kunde sättas in på angivet konto. Det stod också att vi INTE skulle ange vem som satt in pengarna för att ingen skulle behöva veta vem som bidragit och inte.
Jag tror faktiskt att jag väckte en tanke eller två i augusti. Nog tyckte jag att det var rätt obekvämt att kliva fram och vara krånglig, men det känns riktigt bra nu såhär efteråt. Mattias Ronge har skrivit om det där med att låna ut sin röst istället för att prata och jag tar mig friheten att dra en parallell. Han skriver snyggt och viktigt här om vad han menar. Förhoppningsvis kanske mitt blogginlägg som följde efter mötet gjorde någon skillnad på andra håll än just bara i mitt barns klass.
Barn och sociala medier
I onsdags pratade jag om små barn och sociala medier på NETT (Norrtälje Erövrar Teknologiskt Tänkande) för förskolepedagoger. NETT har i år en dag för grund- och gymnasiepedagoger samt en dag för förskolepedagoger. Ett fenomenalt innehåll med imponerande variation.
Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och fascinerar mig mycket. Jag har en dotter på 11 år som rör sig rätt så obehindrat i olika sociala forum på webben. Hon instagrammar och bloggar och följer andras aktiviteter där och på youtube. Än så länge tycker hon att det är roligt att jag följer henne på instagram, läser hennes blogg, kommenterar och hon visar gärna vilka bloggar hon gillar och vilka kanaler hon prenumererar på på youtube. Jag gissar att det kommer att gå över, men jag tar alla chanser jag får att lära mig mer om vad som händer i hennes värld.
Det började för ett par, tre år sedan när hon började titta på bolibompa på SVT-play och hängde en del på Panfu. Senare var det Moviestar Planet som lockade mer och för att hänga med i svängarna skaffade jag mig en egen liten figur som jag döpte till MiniMärta. Det är intressant att fundera över och analysera vad som gör att kidsen vill ägna tid och spendera pengar på vissa sociala sajter. Element av spelifiering förekommer för att motivera barnen att spela mera och spendera mer tid på sajten. Det kan bli riktigt dyrt om man ska ha råd med snyggaste kläderna och kunna ha riktigt många vänner. För att inte tala om hur många ”Starcoins” det kostar att inreda sitt rum, köpa ”boonies” (som är husdjur) och kunna ”levla” för att få högre status i kompiskretsen. Starcoins kan man bl.a. få tillgång till genom att köpa ett VIP-medlemskap, göra animerade filmer och titta på andras filmer. Här har jag klippt in en bild på hur det kan se ut på MSP.
Statens medieråd har gett ut en rapport ”Ungar och medier” – där det finns mycket godis att läsa för den som är nyfiken på barns och ungdomars medievanor. Du kan hitta den här.
Det framgår bl.a. att flickors och pojkars liv på webben ser rätt olika ut och det märker jag hemma också. Sonen som är 9 år spelar gärna spel istället. Minecraft är en favorit och han spelar också på spelo.se och spela.se. Intressant är att det finns en egen kategori av spel för flickor där de kan fixa drömdejten, ha en nagelstudio, välja kläder och lägga make up. Själv blir jag lite illamående och är glad att jag vet om att det är på det sättet så att jag kan prata med mina barn om det.
Sonen säger att jag är för dålig på Minecraft för att få spela tillsammans med honom och att jag behöver bli väldigt mycket skickligare för att det ska komma på tal. Det är tveksamt om det kommer att hända för jag har verkligen inte fångats in av spelet. Personligen tycker jag att det är fult och förstår inte poängen, även om jag gärna skulle vilja. Han däremot gillar det skarpt och pratar med andra (som jag inte vet vilka de är) på Skype för att lösa problem tillsammans. Det finns en hel del lärare som utnyttjar Minecraft för att motivera elever och använder det för ett nytt slags lärande. I en facebookgrupp (Minecraft Education i Norrtälje) diskuteras hur det går att göra bättre och bättre ur ett lärandeperspektiv. Och man behöver alls inte bo i Norrtälje för att delta där :).
Ett annat fascinerande fenomen är de unga ”youtubers” som fångar barn och ungdomar och helt ogenerat (och mycket listigt) marknadsför stora producenters varor. Miss Lissibell är ett exempel på hur det kan gå till. Lisa Jonsson går i sjätte klass och har producerat sina youtube-filmer i ett par, tre år vid det här laget. Hon har 1164 klipp på sin youtubekanal, bloggar, twittrar och instagrammar förstås också. Hon är mycket skicklig för att vara 12 år gammal och har 50 – 60 000 views på sina klipp. Hon lägger ut minst ett och i bland flera på en dag. Jag för gärna diskussionen med dottern om vilket syfte Lisa har med sina filmer och vad det är som fångar så många tittare.
Här kan du se ett exempel på vad Miss Lissibell bjuder på.
Min poäng är att för att vi ska kunna möta elever och barn på de arenor och i de forum där de befinner sig så måste vi som vuxna också vara där för att förstå vad som händer. Det går inte att vara överallt, men vi måste göra nedslag här och där. Det är ganska lätt när barnen är små eftersom de ofta tycker att det är roligt att dela med sig. Jag brukar få hålla i mig i bland för att inte verka för kritisk och fördömande eftersom jag misstänker att mina barn då skulle stänga diskussionen utan pardon.
Det här var bara några få exempel på ställen som barn hänger på och det finns såklart många fler. Om du inte har egna barn så hugg tag i grannens eller kompisens och mjölka dem på så mycket information du kan ;). För dig som jobbar i skolan är det ju enkelt. Var nyfiken, använd eleverna och låt dem berätta och visa hur de umgås på webben. Det är väl investerad tid.
Wicked
I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag höll en föreläsning för lärare på de svenska skolorna runt om i världen. De var samlade i London och rektor Anna Jägberg var värdinna för konferensen. Hälften lyssnade på Skolverket som pratade om matematiklyftet och hälften lyssnade på vad jag hade att dela med mig om webb-baserade verktyg som en hävstång för kollaborativa arbetssätt. Den titeln i sig är väl inga konstigheter för det har jag pratat om förut. Däremot det faktum att jag gjorde det på engelska stökade till livet lite grand. På ett bra sätt. Jag gillar ju att göra saker som jag inte gjort förut. Särskilt efteråt :). Pippi Långstrump fick bli draghjälp och jag tog mig friheten att citera henne:
Tidigare har jag ju jobbat på en skola där engelska var arbetsspråk, men det var ändå skönt att språket bar och att innehållet gick fram. Säkert sa jag fel någon gång, men i det stora hela var jag nöjd. Jag hoppas att jag lämnade efter mig en lust att pröva olika resurser och några handfasta, konkreta tips. En gemensam yta där jag lade alla länkar och några bilder fick de som var där tillgång till. Bilden nedan är ett ordmoln som vi tillsammans gjorde och enligt deltagarna karakteriserar den elev vi möter idag. Fin va’?
Det var väldigt skoj att få träffa många av lärarna på skolorna runt om i världen och höra dem berätta lite av vad de har för förutsättningar. Att förutsättningarna är olika var lätt att konstatera. Roligt var förstås också att träffa Karin som var mattelärare när jag jobbade som biträdande rektor på Engelska skolan i Täby.
Några av eleverna vid skolan uppträdde för att välkomna oss vid inledningen. Duktiga var de förstås, och roligast var att höra Klara sjunga.
När jobbet var gjort tog jag chansen att göra sta’n tillsammans med min man som följde med som sällskap. Han hade roat sig med att springa runt och uppleva déja vù i teaterkvarteren där han tidigare jobbat med scendekor. Vi lyckades kroka fast i syrran som råkade vara i London just nu och ta en kaffe tillsammans. Hon är rektor på montessoriskolan Lyse i Oslo till vardags, så det där med skola brukar dyka upp när vi träffas.
På söndagmorgonen hamnade vi på ett mysigt café där jag lyckades göra mig förstådd på franska. Det gick oväntat lätt att skaka fram den ur förrådet :).
Med ömma fötter gjorde vi en tur till Westfield där vi tömde reskassan och fick en pratstund med Anna i lugn och ro. Tack Anna för förtroendet och Micke för att du ville vara sällskap. Det var en helg utöver det vanliga. ”Wicked” skulle jag faktiskt säga, utan att överdriva.
Nya vänner
En till/ny kompis har hittat till mig att leka med. Jo, jag gillar grejer och tycker om att se vad som går att göra med dem. Grejen/verktyget är sällan avgörande för vad som går att åstadkomma, de är bara lite olika att jobba med.
Eftersom vi på Atea tycker att det är viktigt att man får jobba med det som passar ens egen verksamhet bäst behöver vi också vara bra på att använda olika operativsystem och plattformar för att kunna stötta och hjälpa olika skolor och förskolor när det gäller IKT.
Jag använder PC, Mac och olika sorters lärplattor huller om buller och ser en stor poäng i att kunna röra mig obehindrat mellan olika verktyg. I bland ser det nästan löjligt ut när vi kryssar mellan sladdar, adaptrar och manicker här hemma på Rufsiga Rundan :).
Den här gången är det en HP Revolve med windows8 som ska utforskas och användas och jag packade förtjust upp den i fredags. Jag tror att jag kan säga att vi redan är rätt bra kompisar.
Hearing på Utbildningsdepartementet
I måndags deltog jag som en av ungefär 20 skol- och/eller IT-människor i en panel på en hearing där utbildningsdepartementets arbetsgrupp för lärares administrativa arbete stod som värd. Det här inlägget hade jag tänkt skulle ut på bloggen i tisdags. Senast. När jag skrev och läste igenom det insåg jag att det var riktigt stökigt skrivet. Så här några dagar senare när jag tar upp tråden igen inser jag att det kanske är just för att hela dilemmat är rörigt..?
Syftet var att flera aktörer skulle få ge sin syn på läget vad gäller it-stöd med koppling till lärares administrativa uppgifter. I inbjudan stod att deltagarna förväntades förbereda ett fyra minuters anförande som skulle innehålla
1. Presentation av person/organisation
2. Viktiga områden
3. Förslag på åtgärder
En av deltagarna sa att hon var där för att hon pratade snabbt, och det kan ju behövas när det finns en tidsgräns på fyra minuter.
Till att börja med är begreppet lärares ”administrativa” uppgifter intressant. Gäller det rapportering av frånvaro, att lägga in betyg i system, meddela föräldrar om friluftsdagar, rapport till CSN, rapportera sin egen frånvaro till arbetsgivare, eller rent av att skriva in IUP:er i någon slags plattform? Själv hade jag i mitt rektorsjobb 14 olika administrativa plattformar att logga in i. Arbetstider, elevregister, lärplattform, budget & prognos, skolval osv… Det var inte särskilt lättadministrerat vill jag lova och antal ställen att logga in på är en källa till irritation hos vem som helst som jobbar i skolan.
Vad är undervisning, vad är administration och vad är dokumentation som stödjer undervisning? Svaret är inte alltid självklart, för ganska ofta hänger ju dokumentation ihop med undervisning, men framförallt lärande. Frågan om vad som räknas som administration fick inget svar och vi som satt där har nog fortfarande olika definitioner av begreppet.
Ett stort bekymmer tycker jag är när det är nästan bara vid utvecklingssamtal och betygssättning som skriftlig återkoppling ges till eleverna (och föräldrarna) ofta i en lärplattform som inte används så ofta. Det fattar ju vilken dåre som helst att det blir en arbetstopp som heter duga vid ett par tillfällen per termin och att lärplattformen (som man inte är kompis med) får skulden för att det tar så lång tid.
Vi som deltog lade olika mycket tid på att berätta om våra respektive affärsmodeller och jag kanske förvånade någon genom att mer prata lärande än system. Framförallt framhöll jag vikten av ett gott ledarskap. För att lärare ska lära sig att använda it-stöden effektiv behövs fortbildning och kontinuerligt stöd. Det gäller också att komma ihåg att hjälpa de lärare (och rektorer) som kommer in senare än i en införandefas. De behöver också en knuff i rätt riktning för att inte snubbla på färdighetströskeln. Om en skola bestämmer sig för en plattform behöver det också finnas en systemförvaltare som bevakar och planerar utbildningsinsatser , avtalslängder och hjälper till vid upphandlingar.
Och nätverket. Glöm inte det trådlösa nätverket som faktiskt måste fungera. Annars funkar ju faktiskt ingenting av varken administration eller undervisning.
Upphandlingar är en separat punkt. När ett administrativt stödsystem ska upphandlas MÅSTE användare, IT-avdelning och upphandlingsavdelning kommunicera. Det är trist när verksamheten ska rätta sig efter plattformen när det egentligen är självklart att verksamhetens behov ska styra vilken it-lösning som ska handlas. Min kollega Sandra har skrivit om det här.
Rektorerna, som är ansvariga för att PUL följs och får smisk på fingrarna av datainspektionen om man fuskar, behöver känna till vilka uppgifter som får ligga var. Det är ju möjligt att använda en plattform med säker inloggning för personuppgifter medan lärare och elever kan samarbeta kring lärandeaktiviteter på annat håll. Om man vill alltså. Det går också att lägga allt i en lärplattform eller molnlösning om man tänker efter före och tecknar de avtal som krävs med leverantören av tjänsten.
Som en sammanfattning så menar jag att det finns sätt att göra att it blir just ett stöd och inte ett hinder. Så här:
- Ordna driftsäker infrastruktur och bra maskiner att jobba med
- Se till att den utbildning som behövs faktiskt sker – både vid införande av nya sätt att arbeta, men också kontinuerligt
- Ha som rektor/förskolechef höga förväntningar på att dina pedagoger använder det system som gäller. För att inte kasta pengarna i sjön är en metafor som funkar.
- Vid beslut om olika systems vara eller icke-vara – kommunicera med berörda parter och skapa dialog mellan användare, inköpare och upphandlare. Det är bara då som rätt utrustning och framförallt rätt utbildning kommer att bli verklighet.
Jag tyckte det var ett bra initiativ av gruppen som utreder lärares administration att bjuda in andra för att ta del av våra synpunkter. Lite synd bara att den lilla detaljen att definiera ”administrativa uppgifter” inte redan var gjord och kommunicerad innan hearingen. Då kanske det inte hade blivit så stökigt att få till den här texten ;).
En avgiftsfri skola?
Jag har varit på föräldramöte. Först lyssnade vi på rektor som pratade om de vanliga sakerna som rektorer pratar om, varken mer eller mindre. Efter rektorn var klar fick vi gå till respektive barns klassrum och barnets klassföreståndare går igenom sina punkter, varken mer eller mindre.
På slutet ska vi prata skolresa. Barnen ska få möjlighet att åka till Gotland i maj/juni och det kommer ”bara” att kosta 1800 kr för en helg då allt ingår. Fröken åker på sin fritid och alla är glada och tacksamma. Vid tidigare möten har fröken sagt att hon tycker att barnen ska tjäna in pengarna själv till resan. Jag tror att det blir svårt för min 11-åring att skaffa ett jobb för att tjäna ihop 1800 kr och i min familj får inte barnen betalt för att hjälpa till/hjälpas åt med det som ska göras. Klipper gräs, dammsuger och tar rätt på tvätten gör vi ändå (eller åtminstone är det idealtillståndet ;)).
Sedan tar en förälder upp frågan om klasskassa. 200 kr tycker hon är lagom att lägga och fröken förklarar att hon vill använda pengarna till utflykter och studiebesök till muséer som hon annars inte har råd att åka till med eleverna.
Nu kan jag inte hålla mig längre utan upplyser om att skolan ska vara gratis. Nästan alla föräldrar blänger på mig och tycker att jag är jobbig. Fröken ser lite besvärad ut. En pappa menar att i vårt område är ju inte 200 kr särskilt mycket pengar.
Jag säger att jag är rätt säker på att de flesta kan skaka fram 200 kr, men att det är rätt osannolikt att just den eller de som sitter och funderar över hur de ska få ihop pengar till skolresor och klasskassor kommer att räcka upp handen och berätta just det.
Jag är i den situationen att jag kan betala. Jag lever med en man som har jobb. Jag har ett jobb själv. Jag har inget barn som är sjukt och behöver ha mig hemma under långa tider av medicinering. Jag är inte sjukskriven själv. Jag har inga krassliga föräldrar som behöver hjälp. Jag har inget väldigt dyrt hus som är högt belånat och behöver inte vara rädd för eventuella räntechocker. Kort sagt – jag är priviligierad och skulle kunna låta bli att ifrågasätta skolresor och klasskassor.
Men nu har jag ju vänner och bekanta som inte är riktigt lika priviligierade, och livet har dessutom i perioder sett annorlunda ut för mig också. Dessutom har jag jobbat som rektor och sett på nära håll hur stigmatiserande det är för föräldrar som inte har möjlighet att betala.
Ja, jag vet att ”det får förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna” och att det går att göra gränsdragningar på lite olika sätt för att komma runt det faktum att skolan ska vara avgiftsfri. Men jag tycker att alla som jobbar i skolan behöver fundera över varför skollagens (2010:800, 10 kap §10) säger som den gör. Om du vill läsa mer om barnfattigdom ur ett barnperspektiv så har Rädda Barnen skrivit om det här, och Majblomman här. I den skolan jag var rektor för fick alla eleverna matsäck vid utflykter och friluftsdagar. Ingen elev ska behöva känna att hen inte kan vara med på utflykter och studiedagar för att pengarna inte finns för att skicka med matsäck.
Om pengar ska samlas in ska det klart och tydligt framgå att det är frivilligt och att det inte redovisas någonstans vem som betalat vad och att alla elever ska få följa med oavsett de betalat eller inte. De som betalar ska inte betala för andra barn än sina egna och följaktligen är det skolan som måste betala för de eleverna.
Jag måste också erkänna att när jag jobbade som lärare i Danderyd funderade jag inte särskilt mycket över saken även om jag sett i backspegeln faktiskt borde ha gjort det.
Rektorsprogrammet – en relik i sin form
I förra veckan var det dags att inleda år 3 av rektorsprogrammet. Det sista året som innehåller en bit statskunskap och resten ledarskap. De tidigare åren har vi läst juridik, myndighetsutövning, ekonomi i form av mål- och resultatstyrning och den pedagogiska strimman.
Vi är organiserade i grupper som från början bestod av 30 skolledare. Vid varje sammankomst finns två sådana grupper på plats – alltså ungefär 60 personer. Kloka, roliga, irriterande, intressanta och spännande personer att lära känna och umgås med i tre år.
På en termin är det i snitt två internat på något konferensställe à två dagar och två seminariedagar på universitetet.
Jag skulle önska att rektorsprogrammet i sin form låg i framkant och gav exempel på metoder som engagerar och inspirerar, men så är det verkligen inte. De oändligt långa föreläsningarna av experter med 80 slides fruktansvärt tråkiga powerpoints med alldeles på tok för mycket text står mig upp i halsen. På den en statskunskapsföreläsning delade föreläsaren ut en enkät på papper. Sån’t man kan ta på. Hur skulle det vara med några webbaserade verktyg för att ge fräscha exempel på hur lätt och elegant det går att göra? Och på så sätt vara ett föredöme och visa skolledare på goda exempel eftersom det definitivt behövs.
Det finns fortfarande deltagare som antecknar på papper och med penna och jag antar att just de också bär runt på en papperskalender. Jag undrar hur de visar att ikt är viktigt när de leder sin personal mot nya sätt att undervisa som inkluderar digital teknik och webbaserade resurser.
Ibland (och rätt sällan) får vi case att jobba med. Det är då det flammar till och blir roligt och intressant. Det är då vi lär av varandra och delar erfarenheter. Det som funkar och det som inte funkar. Innehållet i kurserna har varit riktigt bra och väldigt användbart men det är formen för utbildningen jag verkligen inte gillar. Tänk om vi kunde få använda tiden vi träffas till interaktion med experterna och skolledarkollegorna istället för föreläsningar, när ända merparten ägnar sig åt att mejla och hänga på sociala medier vid de tillfällena.
Den tiden vi ses är ju dyrbar. Många kommer med andan i halsen och har t.ex. elevvårdsfall, tjänsterfördelningar, budget och kvalitetsredovisning att tänka på som är viktigt och ofta bråttom med. Låt föreläsarna (tillika författarna av kurslitteraturen) spela in sina föreläsningar, låt oss se dem i förväg och ägna tiden på internaten och seminarierna åt att samarbeta och lära av varandra.
Snälla Stockholms Universitet – gör rektorsprogrammet till en modern utbildning och låt oss deltagare få ut maximalt av den tid vi lägger ner. För det är mycket och dyrbar tid vi pratar om.
Rut eller Agda? Jag heter vad du vill att jag ska heta!
Gôtt att läsåret har börjat igen!
Det betyder att jag får hänge mig åt lite (ideellt) RUT-arbete. Känner mig lyckligt lottad som får frågan från vänner som läser matte i olika sammanhang. Extra roligt är det ju förstås när mina egna barn frågar om hjälp, även om det är mer sällsynt. Till och med bonussonen som går sista året i gymnasiet har frågat ett par gånger, men sorgligt nog har han ingen mattekurs kvar att läsa i år. När ungarna har NO-labbar som de ska göra med sig hem kliar det i fingrarna och de tycker att jag ställer för många frågor… I dag har jag dessutom fått tipsa min man om hur det går att använda OneNote för samarbete med andra på ett elegant sätt. Bra skit.
Jag tänker inte tycka och tänka om läxor och de politiska besluten som reglerar RUT-avdragen just i dag för det är en helt annan historia.
Jag tycker bara att det är roligt när chansen att få ägna mig åt matematik, NO och lärande dyker upp. Grabbar tag i den och försöker förvalta den väl så att mina alldeles frivilliga ”elever” kommer tillbaka efter mer.
Är du kompis med chefen?
Ja, det är det säkert många som undrar över. Jag tänkte mest lyfta frågan i kontexten chef-medarbetare och sociala medier. Själv har jag ganska nyligen bytt jobb och således också chef, men det är inte alls första gången jag funderar över saken. Förut var jag skolledare och chef över ganska många. Nu är jag inte chef över någon alls.
Det är rätt intressant att reflektera över arbetsgrupp, individer i den och hur var och en förhåller sig till sociala medier. Med sociala medier menar jag i det här sammanhanget facebook, twitter och instagram.
Relationerna till kollegor är en sak, men relationen till chefen är av en annan sort tycker jag. Det handlar om hänsyn och respekt åt båda håll. Min ståndpunkt som chef har varit att jag inte har medarbetare som vänner på facebook. Inte av någon slags rädsla över vad de skulle kunna ta del av som gäller mig, utan precis tvärt om. Jag har valt att ha det så av hänsyn till dem och till deras privat- och familjeliv. Det finns tillfällen som passsar bättre att dela med sig av med vänner och inte sin rektor. I det ställningstagandet har det varit viktigt för mig att hantera/behandla alla medarbetare på samma sätt. Dessutom har jag varit noga med att kommunicera hur jag resonerar för att undvika missförstånd.
När det gäller twitter har jag tvärtom uppmuntrat twittrande från min personal och har gärna sett att vi ömsesidigt har följts åt. För mig är twitter mer av en professionell kanal och jag försöker twittra mestadels ur ett jobbperspektiv på ett personligt sätt, utan att bli för privat.
Många skolor jobbar tillsammans med elever i sociala forum och det är lika viktigt där för lärare och skolledare att fundera och reflektera över hur de går att använda på bästa sätt. Ett sätt är att jobba med slutna grupper på facebook eftersom man inte behöver vara kompisar om men inte vill.
Jag har full respekt och förståelse för att chefer och medarbetare väljer att agera olika i sociala medier. Det jag vill skicka med är att jag tror att det är viktigt att chefen eller de vuxna i skolan kommunicerar tydligt sin ståndpunkt i frågan till sina medarbetare eller elever.
Ha en fin helg på dig!
